Dagens Rocky - med kommentarer

kork, den frågan kan jag besvara helt sanningsenligt: Jag har inte en aning om hur jag kunde välja att göra så.

Så rätt, K. J. & Jonathan. Längtan efter barn, om man har den, är ohyggligt stark. Och just det man längtar efter är att få älska, ta hand om och vara ansvarstagande gentemot en liten en. Jag har suttit en nyårsnatt med en sjuk parvel i famnen och varit helt till freds. Ingen nyårsfest i världen kunde mäta sig med att ha honom intill sig. Man är exakt där man vill vara.

Per - du är nog djupt tacksam för att du har en fru som vågade satsa på dig och gjorde dig till man. (Hur i helvete kan man supa sig full och vilja GÅ UT när man har en liten nyföding????) Grattis till hela familjen!

Jag blev vuxen när min son var 6 dagar gammal. Klockan var 16:00, jag var full som en spruta och tänkte festa vidare. Blicken i min dåvarande flickväns(nuvarande frus) ögon fick mig att istället gå och lägga mig . Jag somnade som pojke och vaknade som man (kl. 16 dagen efter).

Fortfarande kanske inte världens bästa förälder men åtminstone hyggligt nykter och ansvarstagande.

Till de som funderar på det här med att skaffa barn eller inte. Vi garanterar, och jag menar det, att OM du vill ha barn så vet du om det. Det finns inga kanske eller nästan, för det är biologin som styr och våra hormoner sköter om hela motovationsgrejen om vi bara struntar i vad andra säger. Både män och kvinnor har bobyggarinstinkter som är helt galna om man drabbas. Om man inte känner dem, ok, perfekt. Det kanske inte är dags, du kanske inte skall ha barn. Fint. Låt i så fall varken dig själv eller dina eventuella barn bli offer för dina vänners dåliga omdömme. Trust me, you will KNOW om du vill ha barn. Du kan lika gärna försöka snacka med en jordbävning eller ett i sammanhanget mer relevant snöskred, som med dina egna barninstikter - om du har dem. Tjugo år senare vaknar du upp med ett tomt kyskåp och ett gäng trasiga leksaker och funderar va fan hände ... Har du inte hjälp av dina egna hormoner skall du kasnke inte utsätta varken dig eller dina ev. barn för det här. Alla varken skall eller behöver ha barn och det är fullständigt OK. Budgetera 1 mille per barn. Två barn, två mille, tre barn, en Lambourgini Aventador LP700-4. Tänk på saken. teknikensvarld.se/provkorning-av-lamborghini-aventador-lp-700-4-116922/

Vilka djupa och insiktsfulla diskussioner det blev nu på kvällskanten. Mycket trevligt.

För att ge någon slags respons på det som med rätta skrivits, så ser jag utifrån egen erfarenhet ett problem med att försöka rannsaka sig själv som förälder INNAN man blir förälder. För som redan konstaterats är många av os barn även i vuxen ålder och man kan både inse och trivas med det. Men frågan är om det kan få bli ett försvar för att inte skaffa barn? Nog för att fortplantningssyndromet i många sammahang är ett likställt med jobb och karriär och inte alls ett måste, så är det till skillnad från de förre på ett desto mer filosofiskt och ideologiskt plan.

Jag är inte redo för barn, mycket på grund av att jag inte har någon att skaffa dem med, men även när jag befunnit mig i de situationer där barnaskaffande varit ett samtalsämne, har jag aldrig liksom förlikat mig med situationen, "Skulle JAG vara passande som förälder, jag som fortfarande är barn själv?"

Sen vänder man på myntet och hör alla som beklagar sig över att vara småbarnsförälder och även om jag utantill förstår att det hela är med guldkant i tillvaron, så verkar det som en enda lång bakfylla på en lustfylld natt två vuxna emellan....

Men att "ta ansvar" i begreppets generella bemärkelse, behöver man inte vara vuxen för. Bara att "ta ansvar för någon annan" och det är en fundamental skillnad!

"Min far var ett stort barn som jag fick när jag var mycket liten." (Victor Hugo d.y. om Victor Hugo d.ä.; men det finns närmare fall än så)

Jag har träffat några få vuxna som inte har barn. Jag har träffat desto fler föräldrar som fortfarande är barn. Det handlar om ansvar, tror jag. Innan man har egna barn kan man skita i allt - skola, jobb, sin hälsa etc. En del fortsätter med det även efter de fått barn. Men då blir det liksom uppenbart ens egen oförmåga drabbar andra än bara en själv. Andra blir vuxna långt innan de får egna barn men då har de ofta varit tvungna att ta ansvar för något annat - en affärsverksamhet, en alkad förälder eller liknande.

Det finns få saker som imponerar så mycket, och som är så svårt att förställa, som förmågan att ta ansvar på riktigt... i ett samhälle som tenderar till att dyrka folk som skjuter sig själva i huvudet eller kvävs i sömnen av sina egna spyor.

@Otto: Så här är det, barn skall inte ha barn. Inte förrän du är vuxen själv kan du hjälpa ett barn att växa upp. Tyvärr har ålder ingenting med att bli vuxen att göra. En del blir aldrig vuxna. Hunden tror jag skulle bli en bra förälder. Men han måste i så fall hitta en till vuxen som fattat hur länge för alltid är och är ok med det, om det skall hålla i längden eller ens vara en bra idé.

Ahahahah!! Den klassiska barnfällan!

Hur lång är halveringstiden för relationer med gemensamma barn i Sverige? Efter hur lång tid har hälften av de relationerna upphört? Och av dem som i något slags formell mening fortgår, hur många är i praktiken själlösa uppfostringsanstalter? Vandöda monstrositeter vilka sedan länge förlorat all livsgnista men vilka stapplar vidare, väsande och rosslande "för barnens skull"?

Relationer är väl statistiskt sett rätt lynniga och kortlivade kreatur? Medan barnen är på livstid. Alltså, man köper ett koncept vilket kan förväntas hålla kanske några år i snitt och sedan får man ett livstidsåtagande på köpet, bara sådär. Är inte det lite konstigt?

ja visst aer han haerlig, den gode rocky. haerligt osvensk.

Fy fan va tråkig han är, så jävla relaterbart!

Så där har man ju själv resonerat.
"Fotboja? Vad är det för straff? Hota med att jag måste spendera tid med min mamma varje dag så blir jag laglydigast i landet."

oj vad osvenskt han talar