Tack alla som kommenterat, och även ni som smygläst. Nu tycks det vara över, efter 8 år här, utöver de tidigare på pastan. / vitkor
Nummer 4074
Jamensåhärdå. Kellerman har greppat rätten att tolka sig själv genom att rita en serie som han låter oss anta är en tolkning av honom. Genom att vi tolkar hans tolkning får vi en chans men troligen bara en liten sådan att lära känna den rätta konstnären bakom sin tolkning av sig själv. Det är helt säkert att seriefiguren Rocky inte är hela Kellerman utan bara den del han vill att vi skall se, så i den uppenbara bilden av sig själv döljer han den verkliga så att om vi tittar på hans tolkning av sig själv kan vi förstå vilken person som skulle låta oss få tillgång till just denna del av sin riktiga personlighet, så att om vi från det hela drar bort det till synes hela får vi kvar det dolda av det hela. Vad kan vi lära av detta. 1. Att förmågan att kommatera inte är oss allom givna, 2. Att jag hoppas att det fixar sig med hans verkstadslokal för jag vill se hur det går och att 3. detta inte är konstvetenskap utan bara ett Venn-diagram och det är fortfarande bättre än den där norska professorns artikel.
Konsten är nästan aldrig helt fri
Vem fan har gett konstnärer tolkningsföreträde till sina egna verk?
@Jonathan
Jag tror att du övertolkar mig.
Beror inte det på hur man tolkar ordet tolkning? Dadaismen kring 1920 var ju meningslös i sig men en tolkning av meningslösheten, där just meningslösheten var vad man ville avbilda efter det nyss avlutade första världskriget. I dagens internet memes, är inte det också en slags tolkning av samma känsla av utanförskap och meningslöshet? Eller övertolkar jag det här?
Förvisso, men inte nödvändigtvis. det kan även vara en fullständigt egen manifestation, ett ting i sig, inte sant?
ALLT som en konstnär gör är en tolkning.
Avklarat i en mening.
Vad hände med den här iden att posta länkar istället för hela texter och en så grund analys dessutom. Hela artikeln verkar utmynna i observationen att "det tecknade jaget är ett skapat jag, en estetisk konstruktion".
Till och med i denna enda mening har ordet "estetisk" kommit med som utfyllnad. Varför kom det med i den meningen? Vad har det för betydelse annan än att skymma sikten.
Självklart är varje självporträtt ett skapat jag. Ett där upphovsmannen passar på att skaffa sig tolkningsföreträde med Knasgård som ett paradexempel. Se där, värt att beakta skillnaden mellan ett porträtt och ett självporträtt.
@Urk: Tack för artikeln. Nina Ernsts Bok 'Att teckna sitt jag' kunde möjligen behöva reklam. Finns inte möjlighet till länk? I så fall kunde ju inlägget blivit kortare….
Artikel speciellt för Steffen Kverneland
Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer
%
Under strecket
Arne Melberg:
Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer
Följer skribent
Av Arne Melberg 3 tim Spara artikel Dela Stäng
Dela artikeln:
Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer
27 delningar
Självironi, kroppsorientering och psykisk ohälsa är några återkommande drag när serietecknare skildrar sina egna liv. Genom att renodla och karikera skapar de samtidigt sig själva, konstaterar litteraturvetaren Nina Ernst i sin avhandling om svenska grafiska självbiografier.
Nina Ernsts omslagsillustration till sin avhandling ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige”.
Nina Ernsts omslagsillustration till sin avhandling ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige”.
Att författare och konstnärer använder sina uttrycksmedel för att skriva om sig själva, gestalta sig själva, rentav skapa sig själva – det är förstås inget nytt. En startpunkt för självframställningens historia kunde gott vara Montaigne, som i förordet till den första utgåvan av sina essäer, 1580, slår fast: ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för denna bok.”
Kanske ville Montaigne ge vänner och anförvanter ett porträtt i helfigur, ett som skulle duga lika bra eller bättre än en målad bild. På ett ställe skriver han också att hans essäer är som ”en anatomisk plansch där man med en enda blick ser ådrorna, musklerna och senorna, varje del på sin plats”. Men medan han utarbetar detta självporträtt gör han en överraskande upptäckt: han inser att när han porträtterar sig själv så skapar han också sig själv. I kapitel 18 i den andra boken av ”Essayer” skriver han att han under arbetets gång ”tvingats rätta till mig och utarbeta mig för att få fram mig själv”: ”Genom att måla mitt porträtt för andra har jag målat mitt inre med klarare färger än mina ursprungliga. Jag har inte skapat min bok mer än den har skapat mig; boken är av samma substans som dess författare.”
300 år senare satte August Strindberg igång med att skriva om sig själv och gjorde snart en liknande upptäckt: skrivandet innebär en distansering. Att skriva sitt jag innebär att skapa sitt jag. Jag som skriver är aldrig riktigt densamma som det omskrivna jaget. Strindberg kallar sig därför Johan när han ser tillbaka på sin historia i ”Tjänstekvinnans son”. Senare, i ”En dåres försvarstal”, kallar han sig Axel. I andra verk blir han namnlös, eller ”Den okände”. Strindberg ger oss därmed en hel katalog av möjligheter när det gäller att framställa sig själv litterärt. Och han nöjer sig inte med litterära medel: ungefär samtidigt med ”Tjänstekvinnans son” tog han en serie selfies, som det nu gick att göra med den tidens kamera. Eftersom exponeringstiden var lång hade han gott om tid att stilisera och arrangera sitt fotograferade jag i lämpliga roller och positioner.
Jag nämner Strindberg av flera skäl: han laddade en svensk tradition för att skriva om sig själv litterärt som skulle bli ytterst fruktbar. Den går igen när 1930-talets ”proletärförfattare” – Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Moa Martinson – går igång med sina självbiografiska projekt. Och Strindberg är heller inte långt borta när det på 1980-talet handlar om ”bekännelselitteratur”, inte heller när det litterära jaget i våra dagar ägnar sig åt självterapi, eller tar revansch, eller skriver en litterärt stiliserad dagbok. Strindbergs selfies förebådar dessutom två konstnärer som aldrig tröttnade på att göra fantastiska självporträtt: Edvard Munch och Helene Schjerfbeck – båda en knapp generation yngre än Strindberg. Och dessa två bereder i sin tur vägen för den performativitet som utmärker våra dagars konstnärliga självframställare: när Cindy Sherman fotograferar sig själv intar hon varje gång en ny roll och skapar ett nytt jag.
Selfie av August Strindberg taget 1886. Selfie av August Strindberg taget 1886. Foto: August Strindberg
Ja, allt detta går långt tillbaka men ändå inte hur långt som helst: det är svårt att komma på exempel före Montaigne. Självframställningen utvecklas under 1800- och 1900-talen till en stark tradition men i den litterära hierarkin är den ändå underordnad fiktionen, där man skriver för att upprätta distans, få det egna jaget på avstånd.
Men nu, på 2000-talet, är det svårt att undvika intrycket att självframställningen har blivit dominerande. Nu är det gott om författare som i likhet med Montaigne insisterar på att ”jag själv” är mitt eget ämne. Och nu handlar det ju inte bara om litteratur och måleri och fotografi, utan om att ett par miljarder människor dagligen putsar sina självbilder på Facebook, att snart sagt varje medborgare förväntas kunna visa fram ett självpresenterande och självpromoverande cv. Och i dessa nya medier gäller mer än någonsin det som redan Montaigne upptäckte: att skapa sig själv i ord och bild är också att bli skapad. Mitt skrivna eller visualiserade själv tar kommandot och jag blir – eller riskerar att bli – fånge i min egen berättelse.
Att samspelet mellan livsjaget och det skrivna jaget var komplicerat visste Strindberg. På gamla dar antecknar han i ”Ockulta dagboken”: ”Tänker över mitt liv så här: Är det möjligt att allt rysligt jag upplevat är satt i scen för mig, att jag måtte kunna bli dramatiker och skildra alla själiska tillstånd och alla situationer.” Strindberg insåg, som en gång Montaigne, att han blivit ”satt i scen”, att han skapats när han skulle skapa sig själv.
Ur Steffen Kvernelands ”Munch”. Ur Steffen Kvernelands ”Munch”. Foto: Placebo Press
Strindbergs aktualitet blev jag påmind om för några år sedan i norske Steffen Kvernelands tecknade ”biografi” över Edvard Munch som helt enkelt heter ”Munch” och där Strindberg är en viktig medspelare (se Under strecket 12/12 2013). Boken gjorde stor succé när den kom i Norge och finns numera också på svenska. Den är utformad som ett seriemagasin och porträtterar Munch och Strindberg i en lång rad festliga, bisarra situationer som också är konstnärligt suveräna och ibland rentav ömsint gripande. Den bygger förstås på befintliga biografier och allt det anekdotiska material som kan plockas fram därur. Och den är dessutom självframställande i en stil som följer både Munch och Strindberg: Kverneland lägger in sekvenser med sig själv där han och kompisen dricker sig fulla och på andra sätt går i Munchs fotspår.
Det som är slående i denna tecknade självframställning heter stilisering: Kverneland själv, kompisen, Munch, Strindberg och alla andra sätts i scen, stiliseras, karikeras. Det betingas kanske av Kvernelands temperament men också av mediet: den tecknade serien avbildar inte i helfigur utan lyfter fram karakteristiska särdrag. Det är lätt att uppfatta exempelvis Karl Ove i Knausgårds ”Min kamp” som en fullständigt autentisk bild av Karl Ove själv, snarare än att Knausgård skulle ha satt sig i scen. Likadant i ett foto. Men inte lika lätt att uppfatta Strindbergs selfies eller Cindy Shermans självbilder som autentiska: de betonar ju iscensättningen. Likaså den tecknade seriefiguren, som med nödvändighet består av några få streck och aldrig det som Montaigne en gång tänkte sig: ett komplett porträtt.
”Simons 120 dagar” av Simon Gärdenfors. ”Simons 120 dagar” av Simon Gärdenfors. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Galago
Jag påminns om detta vid läsningen av avhandlingen ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige” av Nina Ernst (Apart Förlag). Nu ska det erkännas att jag knappt öppnat ett seriemagasin sedan mina tidiga tonår. Men Ernst visade sig vara en utmärkt guide till detta för mig okända fält. Hon bjuder på en omfattande presentation av serieteckningens internationella och svenska historia, hon konstaterar att serieromanen slog igenom på 1980-talet och beredde vägen för det hon döper till ”grafiska självbiografier”, där den tecknade figuren är lika med sin skapare. Fast ändå inte alldeles lika: ”I självbiografiskt serieberättande är berättarjaget separerat från det upplevande jaget”, konstaterar hon. Serietecknaren ”konstruerar sig själv” i sina teckningar. Serietecknaren sätter sig själv i scen.
Den tecknade självframställningen faller in under den allmänna utvecklingen – konstigt vore det annars – vilket också betyder att den expanderar väldeliga från 80-talet till idag. Ändå har den förstås sina egenheter: serieteckningen är ett självständigt medium, menar Ernst. Och det som är ”seriespecifikt” i hennes självbiografiska material är exempelvis självironi, kroppsorientering och – lite överraskande – psykisk ohälsa. Jag hade gärna sett mer om detta med kropp och ironi: jag tänker på hur Kverneland karikerar sig själv och sina figurer till det groteska. De många exempel som Ernst ger går i samma riktning: teckningen lyfter fram några linjer, några ofta bisarra särdrag, som får bli hela figuren.
Ur ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller. Ur ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller. Foto: Julia Lindemalm
Nina Ernsts historik mynnar ut i en presentation av tre svenskar: Mats Jonsson, Malin Biller och Simon Gärdenfors. Jonsson har gett ut en rad böcker där han anknyter till den proletärlitterära traditionen, särskilt Ivar Lo-Johansson. Den sista som Ernst tar upp heter ”Mats kamp” (2011) och skildrar småbarnspappans slitsamma liv på Söder i Stockholm – som en karikerad Knausgård. Av Biller tar hon upp ”Om någon vrålar i skogen” (2010) där teckningarna bearbetar ett barndomstrauma. Av Gärdenfors ”Simons 120 dagar” (2008): ett ”socialt experiment” som Ernst liknar vid ett ”reality”-drama.
De tre exemplen visar således den tecknade självbiografins möjligheter: Jonsson ligger närmast den litterära självbiografin som han utnyttjar med politisk slagkraft. Biller närmar sig sagan som ges en terapeutisk funktion. Gärdenfors placerar sitt tecknade jag i olika sociala situationer och miljöer: han sätter sig själv i scen. Samtidigt visar förstås alla tre på mediets egenart: i stället för den helfigur som utlovas av Montaigne, Strindberg, Proust, Knausgård … så får vi några streck: ett fragmenterat, karikerat jag. Jonssons Mats demonstrerar frustration och ilska, Billers Malin visar en sårig och utsatt flicka, Gärdenfors gör sin Simon till en festlig krumelur.
Ur ”Mats Kamp” av Mats Jonsson. Ur ”Mats Kamp” av Mats Jonsson. Foto: Emma-Sofia Olsson
Nina Ernst bidrar själv med teckningar och särskilt bokens omslag illustrerar dess innehåll: där står en karikerad Ernst i helfigur framför sina tre huvudpersoner. Mats sitter med Lo-Johanssons ”Analfabeten” i näven: han hämtar proletärlitterär inspiration till nya serier. Malin ser nöjd ut – Biller har med teckningarnas hjälp gjort Malin klar för nytt liv. Och Simon blickar upp mot nya utmaningar. Man anar en tes: den tecknade självbiografin renodlar och karikerar. Och det betyder att den går vidare med den tendens som finns i vilket målat självporträtt eller vilken litterär självbiografi som helst: det tecknade jaget är ett skapat jag, en estetisk konstruktion.
Avhandlingens framsidesbild upprepar en bild som finns i Mats Jonssons ”Mats kamp”, som i sin tur upprepar några klassiska bilder hos Ernie Bushmiller (”Lisa & Sluggo”) och Art Spiegelman (”Maus”). I samtliga fall är tecknaren stor, figurerna små. Kanske vill Ernst och hennes föregångare visa vem det är som bestämmer. Kanske vill man illustrera den insikt som drabbade Montaigne: ”Jag har inte skapat denna bok mer än den har skapat mig.” Framför allt vill Nina Ernst demonstrera att både hon själv och hennes figurer är skapade av sina berättelser och att berättelsen befriar.
Arne Melberg
Professor em i litteraturvetenskap vid Oslo universitet och författare till bland annat ”Självskrivet. Om självframställning i litteraturen” (2008)
När man trekkar (vandrar), på hög höjd i Himalaya, och sover i minusgradiga rum, är det ett vanligt knep att fylla upp sin vattenflaska med varmt vatten på kvällen. Sen lägger man flaskan i sovsäcken strax innan man ska sova. Nästa morgon är det där vattnet drickbart.
Jag skulle ha svårt att dricka vatten någon annan 'sovit med'.
Det här har folk i relationer alltid haft sin partner till
Elektrisk filt under bäddmadrassen som slås på en stund innan sänggång gör det gött att krypa ner i sängen! Sen så slår man av den är man fått upp tempen under täcket. :)
Bättre med vattensäng!
Hemma fanns det varmvattenflaskor i gummi, för att hålla sängen varm. Kan inte minnas att jag nånsin fick för mig att dricka innehållet.
Nummer 4069
För att bringa lite ordning i diskussionen bör man:
1. inte slänga ut svepande anklagelser
2. ange källa när man hävdar statistik
3. precisera vem man svarar
Högermaffian har kapat internet och driver sina desinformationskampanjer för att sakta vänja folk vid sin extremism. I got news for you: ni är genomskådade.
är det torpet igen? mycket svart färg nu
Det underliga är att det är samma små mäniskor som ser upp till kräk som Leif Östling, som gnäller på tiggare och flyktingar. Det är som om samma girighet och trångsynthet gör dem likställda på något sätt.
Ja du vitkor, vad har kvinnor mest nytta av?
Flummiga genusdirektiv och mörkande av våldtäktsstatistiken?
Eller:
Synliggörande av våldtäktsstatistiken och att låta kvinnor komma fram på egna premisser så att de slipper få skit för att de blivit inkvoterade?
Jämställdhet är ett relativt begrepp och feministerna har inte monopol på det. Vi som inte kallar oss feminister vill kvinnor minst lika väl, men vi tror inte på lögner och hyckleri för att nå dit.
ooh så originellt att gnälla på tiggare och spekulera i våldtäkter osv trots att man hatar feminism och genusvetenskap och jämställdhet. gubbar.
Jag trodde det var våldtäkter som nästan alltid utförs av någon som offret känner. Börjar man räkna med en massa andra sexuella brott kanske 70% utförs av främlingar?
Men om våldtäkter av främlingar på riktigt blivit dubbelt så vanliga som 'vardagsvåldtäkter' hade vi fått se det i massmedia, för alla skulle känna någon som blivit våldtagen av en främling.
Definitivt vanligare, där talar vi mångdubbling. Det finns även en annan statistisk utveckling som överraskade till och med mig.
Ni vet den gamla klyschan om att sexuella brott nästan alltid utförs av en person som offret redan känner?
Det stämde säkert på 70-talet, men färska siffror visar att hela 70% av alla sexualbrott i Sverige utförs av främlingar. Det är en drastisk förändring.
Räknas gruppvåldtäkter som grupppaktivitet? För de känns som de blivit vanligare sen 70-talet. Då slapp man, om man inte hade lust.
Precis, sen åker pengarna till Malta. Skattefritt å bra!
#Vad fan får jag
Men man ska inte raljera över de hårt arbetande tiggarna. Jag tror inte de får några 50% på det de drar in, lönen är nog avtalad sedan innan och är betydligt lägre än så.
Ja och nu består tiggeriet av "hej".
Vilket är kod för "jag och min organiserade tiggarliga som alla är EU-medborgare har åkt hit på ren spekulation. Hit med pengarna - min pimp tar 50%"
@oxå_ledig
Numer så är det 35 år i kö och nu låter det så här: ”Hejhejhej”.
En klar förbättring?
För att 70-talet sög, betyder inte att detta decennium är toppen.
Jag glömde förstås bort det där jävla kriget.
Men det tog slut på mitten av 70-talet, medans resten av mörkret fortsatte.
Hatar precis som R gruppaktiviteter och de var mycket populära på 70-talet.
Jo du, Ledigheten: och tiggeriet bestod av (Göteborg) "har just mönstrat av en båt, har du 50 öre till en kopp fika?" (Stockholm) ""höörrö grabben, fårrr ja' frååga dej en sak?". Plus tio års bostadskö….
Gruppaktiviteter är härligt men endast utan vittnen eller facebooksändningar xoxo
Ja, visst var det något speciellt med 70-talets gruppaktiviteter. Men mycket är sig också likt. Här är en repris på Full Metal jacket scenen från 2007 Potentiellt farlig länk
Skillnaden var väl att på 70-talet gick folk ut på gatorna och protesterade, idag gör man mmo spel av det.
KJJ: Eller så är det en annalkande senilitet som gör sig påmind och förgrumlar ditt minne eftersom du citerar en scen ur "Full Metal Jacket", nämligen denna:
Observant: Strength in numbers and strength through joy?
Du glömmer Vietnam. Själv kommer jag ihåg frågan till en amerikansk helokopterskytt om det inte var svårt att skjuta på kvinnor och barn som sprang genom risfälten där nere, varpå han svarade, Svårt? Nejdå, man får sikta lite framför dom bara.
Va glad att ni var barn då.
Vi andra fick glo på:
Palestinasjalar, näbbkängor, majongklänningar, utsvängda brallor, hippidansande batikkärringar, proletärutklädda soscialarbetare,
Storpotäter, pankaksvilsna friaproteaterarbetare.
Samtidigt som det lät för jävligt av ”alla kan tralla”-rörelser. Över ta mej fan allt.
SVT var ett dotterbolag till DDRs kulturdirektorat.
Jag nämner inte arkitekturen här.
Men där satte dets nya lågvattenmärken.
70-talet var ett dystert årtionde.
Jag skäms, för jag var med.
Jag försökte göra motstånd, men inte tillräckligt.
Man skäms...
Personligen gillar jag gruppaktiviteter, det får mig att känna styrka och taktfasthet. Det är bara när man organiserar sig som man kan uppnå saker på riktigt.
Lundells böcker minns jag att man plöjde på 80-talet och tyckte att de var rätt underhållande då. Hur de står sig idag vet jag inte. Uffe själv verkar ha blivit gammal och trött.
@Rille. Bra poäng. Har inte hört så mkt om det där tornet på senare år. Uffe kanske vande sig till slut.
Underbar stripp som förtjänar att "klockrenas".
Håller med R om att däggdjur är mycket mer intressanta, främst för att de har mer komplexa sociala strukturer och beteenden.
Därmed ska man inte förringa mikrobernas värld, för om förståelsen och kunskapen om däggdjuren främst är till för att rädda dem, så är kunskapen om mikroberna främst vår egen gagn.
I ”framtidens” skola behöver man bara veta att det finns en Google-app.
I dagens skola behöver man inte göra något som komplicerat som att stryka under ord. Det räcker med att diskutera.
@Ledigheten
För mig som gick i skolan då så minns jag batiktröjor, manchesterjeans, mängdlära och "stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat".
Huvaligen!
Krisen märkte jag aldrig så mycket av, men jag växte upp i den övre medelklassen.
@Slidkrans:
Det är väl inte Lundell som står i ett torn och tittar på hans navel, det är väl besökarna på Kivik Art Center som gör det?
Rättelse: Alla utom Ulf Lundell.
Han fortsatte med att sova under nått bord på Café Opera.
@Slidkrans
Det var under det krisande 70-talet.
Allt var kris då. Troligtvis på grund av att BNP-tillväxten inte var lika skyhög som på 60-talet.
Folk var ändå rika som troll, men jävligt bittra på allt.
Du kunde få ett fast jobb på SVT bara du hade majongkläder.
Man kunde flippa ut totalt men ändå räkna med att allt skulle ordna sig till slut.
Det var i den tidsandan som boken Jack skrevs.
Sen kom 80-talet och alla klippte sig och skaffade sig ett jobb.
Ngn här som har läst Ulf Lundells tidiga romaner? Innan han blev miljonär och hans konst förvandlades till navelskåderi i elfenbenstorn. Där var det rätt mkt kris. Rätt underhållande dock.
Däggdjur (även vi!) lever i symbios med miljarder mikrober. Underskattade!!
70-talsundergången kommer jag ihåg,
Den var fin.
Men världen kunde räddas en gång till av MNW och Palestina-sjalar.
Ingen som kan ta upp gärdesfesterns igen?
Falsk körsång och hippiedans, någon?