Dagens Rocky - med kommentarer

@bal

Begreppet lycka kanske har olika betydelse för olika människor. För mig är lycka en långvarig glädje och tillfredsställelse i livet, inte ett kortvarigt glädjerus.

Jag tror att glädje i livet handlar mycket om hur man hanterar den situation man har, precis som du nämnde, att uppskatta det man har, förutsatt att man har vad man behöver.

Det är ungefär som frågan "om pengar gör människor lyckliga".
Om man har vad man behöver, så gör mer pengar än så inte en nödvändigtvis lyckligare, säger "forskning". ;)

Med tanke på det du skrev om att vara tillfreds med ett tråkigt liv. Kom att tänka på den här! :D
Potentiellt farlig länk

Det handlar kanske om hur stora risker man är villig att ta i livet för att få "glädjerus", en del vill hellre ha tryggheten. Så det beror nog på hur man definierar ordet lycka..

För det första är risken för handikapp hos barn väldigt låg, för det andra behöver ett handikapp inte förtaga livsglädjen (ref. db) och för det tredje är det inte klarlagt (om det nu går att klarlägga) huruvida föräldrar är lyckliga.

Är för övrigt skeptisk till s.k. "lyckoforskning; lycka är ju en intensiv känsla, som uppstår i vissa situationer och man inte bär med sig ständigt. När man frågar folk om hur lyckliga de är tror jag snarare att det handlar om hur _tillfreds_ de är, vilket är en helt annan sak. Man kan vara tillfreds med ett tämligen tråkigt liv, nämligen, om man inte vet vad man går miste om (inte bara kopplat till barn). Och denna lycka, slutligen, har en stor inneboende komponent; att bli lycklig handlar ofta mer om att skruva ned sina förväntningar och lära sig uppskatta det liv man lever än att skruva på yttre förutsättningar.

Och i en sak är vi trots allt överens: det vore fnoskigt att skaffa barn endast som del av någon lyckomaximeringsstrategi.

@ bal

Ok, jag uttryckte mig fel. Glöm forskning.
Men jag tror att de flesta är överens om att tvåsamheten ger mer lycka än ensamheten, inkluderat mig. Håller du inte med om det?

Men att ta risken att få ett barn som föds med handikapp eller andra svårigheter, är onödig om man inte längtar ihjäl sig, med tanke på att föräldrar inte har visat sig vara lyckligare än barnfria.

Du får ursäkta mig Barnfri, och förstå mig rätt här, men... är man så jävla tafatt att man fattar livsavgörande beslut på basis av att någon "forskare" som inte dög till något seriöst område forskat sig fram till att eventuellt, allt annat lika, grupp A statistiskt sett kanske är litet, litet lyckligare än grupp B, då har du rätt i att då skall man nog inte skaffa några barn.

@bal

Men jag tror nog att forskning visar att man blir lyckligare _med_ en partner, än utan. Den risken måste man i så fall ta för att få den lyckan, att denne kan bli sjuk.

Men att ta risken att få ett barn som föds med handikapp eller andra svårigheter, är onödig med tanke på att föräldrar inte har visat sig vara lyckligare än barnfria.

Det är min poäng -- att man påverkas så när ens barn mår dåligt är för att man har en nära relation till dem, vilket vi är överens om är bra. Och visst kan man känna sig ansvarig för sin partner. Så det rör sig om en skillnad i grad och inte i art: barn ger en nära relationer, vilket medför risken att man blir ledsen om de inte mår bra, precis som andra nära och kära.

@ bal

Men jag tror att det är viktigt att ha nära relationer för att få ett lyckligt liv. Så den risken får man ta. "Det är farligt att leva - man kan dö."

Men man behöver inte öka oddsen för problem och sorger genom att skaffa barn. Har man egna barn är man ansvarig för deras välmående. Det gäller inte i fallet med partner eller vänner.

Barnfri: med det resonemanget skall man heller inte ha någon partner eller några vänner, strängt taget undvika att knyta band till andra människor -- de kan ju bli sjuka eller fara illa de också.

@kork

En sak som jag tänker på är att många barn och ungdomar idag mår dåligt, psykisk ohälsa breder ut sig, speciellt här i Sverige. (ex.vis den här artikeln som jag hittade nu visar det: Potentiellt farlig länk )
Kärleken man har till sina små gör ju detta lidandet så påtagligt för hela familjen.

Det är nog ändå inte många som ångrar det efteråt, trots psykisk ohälsa bland barnen. Det skulle vara naturvidrigt att ångra sina barn.

Men ponera att man fick se ett scenario _innan_ man skaffar, hur livet skulle bli, och tvärtom, hur livet skulle vara _utan_ barnen. Då kanske man skulle välja bort dem om man visste att de skulle drabbas av t ex psykisk ohälsa.
Barn som ändå inte vill leva, skulle nog hellre välja att de slapp födas.

Gamblingen är ju att man inte vet om barnen kommer att vara glada för livet, eller önska livet ur sig själva. Och hur detta påverkar hela familjen.

Jag har inte läst boken, jag bara tyckte titeln är underbar!

Vet inte om det är gambling direkt - vad skulle kunna göra att man ångrar sig? Kärleken sätter stopp för det, oavsett hur snuviga ungarna är när man själv mår pyton och hur jobbiga de blir i tonåren.

@kork

Har sett den men inte läst. Tack för tipset!

Jag är rätt säker på att du är nöjd o glad med ditt val att skaffa barn. :)

Det är kanske lite som gambling.. det kan bli dåligt, det kan bli jättebra. Har man chansat och vunnit, så ångrar man det så klart inte.
Men att det är ett stort och ansvarsfyllt projekt kan väl ingen förneka, ett som är svårt att dra sig ur om man skulle känna att det inte funkar.
Till skillnad från många andra projekt i livet.

Man vet vad man har, men inte vad man får.. så tänker jag.

På tal om att vara nöjd med livet: En av de bästat titlar jag läst är "Här ligger jag och duger."

Så sant som det är sagt. :)

@Bal-lad

Väl skrivet! Ska meditera över de tankarna en stund.

Man vill ju att livet ska "leva". Men frågan är på vilka olika sätt man kan få det att leva.

Samma sak med personlighetsutveckling. Går det att få på annat sätt?

Relationer till andra människor är något man aktivt måste jobba på, kanske mer om man inte har barn eftersom det är lättare att råka isolera sig.

Att var nöjd och belåten kan man lära sig, det handlar om att se vad man har, inte vad man inte har. :)

db, lite fräckt att säga att jag ljuger, eller hur? Och dessutom tror att du kan bevisa det med några undersökningar? Jag ångrar verkligen inte att jag skaffade barn. Det finns ingenting annat som ger den glädjen och lyckan, i alla fall inte för mig. Det finns annat som är kul och väldigt tillfredsställande, men att få och ha barn var det absolut bästa.

Be för att en lat en kan vara belåten med sina beläten.

Problemet är at de flesta jagar ett spöke som heter lycka (som många dessutom tror att de kan köpa) när det är mycket viktigare att vara belåten (så ofta och länge som möjligt).

Det är inte så lätt att mäta lycka i undersökningar. Så finns det undersökningar som visar att barnfria är lyckligare, men även undersökningar som visar motsatsen. Andra undersökningar visar att det absolut viktigaste för varaktig lycka är relationer till andra människor.

En blogg jag följde ett tag skrevs av en femtioårig svensk i en småstad, arbetarjobb, liten lägenhet, ytlig flickvän. Han hade efter en vild ungdom funnit sig tillfreds med livet, som i hans fall mest tycks bestå av att jobba och sitta framför datorn, emellanåt nostalgisupa och lyssna på musik från ungdomen. Han skulle beskriva sig som lycklig, är jag övertygad om. (Enligt egen utsago knaprar han antidepressiva, om det betyder något.)

Vad jag menar är att det inte räcker med att vara "lycklig" för ett fullgott liv. Man vill ju åstadkomma någonting också. Livet skall vara litet berg och dal-bana dessutom. Barn är ett utmärkt sätt att både åstadkomma någonting och att få livet att _leva_. Så är det personlighetsutvecklande också. Jag vet att jag för min del väldigt starkt hade känt att jag levt ett ofullständigt liv om jag valt att inte skaffa barn. (För män blir det i.o.f.s. aldrig försent, så som det blir för kvinnor, så det närmaste man kommer ett val som man är att välja att stanna hos en kvinna som inte kan eller vill få barn.)

@Herr Rosa
Jag har nått liknande problem.
Det verkar som om de tycker att jag ser snäll, rik, dum och genrös ut.

Där har de kanske rätt på snällheten, men helt fel på de andra egenskaperna.
Samma sak händer om jag travar gatorna på Söder, New York eller Borås.

Men ibland undrar jag inte om de i stället ser någon sorts själsfrände i mig.
T.ex. den gången en sen höstkväll efter ett hårt 12-timmarspass på jobbet så hejdade mig ett "klientel" mig vid Zinkens T-baneuppgång och ville prompt visa mig den absolut bästa och snabbaste vägen till socialjouren på Hornsgatan.

Folk säger att jag normalt ser 10 år yngre ut än min riktiga ålder, men kanske inte den kvällen.

@ker

VAD är det man inte får välja?
Att födas?
Man kan åtminstone välja om man vill föda eller inte.

Jag tänker på minnes stunden förra veckan över min släkting som körde ihjäl sig. Han hade just fått pris för bästa affär någonsin han hade gjort två filmer och musik och skrivit bok på japanska. Han var ett geni som kunde allt utom att inse sin egen dödlighet. Hans vänner alla unga duktiga, många finans människor, som gjort allt -karriär- insåg att livet var så mycket större och så skört och de grät över sin egen och hans situation. Hur kan ni tro att man får välja?

ker >> va'nej, skams inte (re: kavorka) - varfor det?

fascinerande dock varfor uteliggare/missbrukare/alkolister ska prata med just mig och inte mina polare. oavsett om sverige, uk eller indonesien.

Schysst ordsallad, ker. Som vanligt.

Röriga svar där på slutet, men tack alla!
Slutsats av svar hittills: Barnfritt vinner i lyckoracet. Enda anledningen till att skaffa barn är om man längtar ihjäl sig, eller tror att man inte kan få kärlek från andra människor än sina egna barn, alternativt om man inte kan komma på något bättre sätt att "tillföra världen något". Tack! :)

den här personen som använder db befinner sig i limbo-db är samma bokstav åt två håll-är det död död eller djävul du gillar eller bäst bäst eller dum dum?

Nämen nu får ni ge er-och värst är så klart Slidis som vanligt! ALLT du gör är naturligtvis för din egen skull- allt annat är dömt att misslyckas, och ska så vara.Matteus 6:7-8 "och när ni ber ska ni inte rabbla tomma ord..."SÅÅ inställsamt att tro att man gör gott för någon annan fast man inte vill med själ och hjärta- hjärtlöst så att säga. Finns något värre än skrymtare? Äskar du inte någon alls Slidis? Om du gör det - är det en uppoffring? Och om det är en uppoffring hur kul är det för föremålet? Inte behöver man hyckla att man älskar sina barn och ibland önskar dem dit pepparn växer. Hur fan är folk funtade-känslor kan väl aldrig beställas - inte heller barn eller barnets kärlek-det är en nåd att stilla bedja om!

Kork, du ljuger. För vad ska du annars göra? Att öppet ångra sina barn är väl det värsta tabut man kan tänka sig. Men läs vad jag skrev till Ker häromdagen: forskningen är entydig = barn gör i genomsnitt folk mindre nöjda med livet, resten av livet. Inte bara några jobbiga år i början.

Läs själv de här två rapporterna som tagits fram i samarbete mellan Avpixlat, Scientologerna och antroposoferna:

Potentiellt farlig länk

Potentiellt farlig länk

@Slidkrans

Det håller jag med om. Men bara för att man väljer bort barn betyder det inte att man inte bidrar till andra människors glädje och lycka. Det finns annat i livet än barn...

Utan barn har man mer tid över till att "vara till nytta" för andra människor, om målet är att leva ett självuppoffrande liv, vilket jag tror kan vara berikande för alla.

Jag menar att det finns många bra skäl förutom bara ren och skär egennytta att göra vissa saker i livet. Att leva ett liv där man i alla lägen bara satsar på sånt som man tycker är roligt eller tjänar på själv tycker jag vore djupt patetiskt.

Vi är ofrivilligt barnfria. jag tror att det ska vara upp till var och en om de vill ha barn eller inte. folk som gnäller för att man ska skaffa barn och de som gnäller om att inte skaffa barn är lika irriterande

@Slidkrans

Menar du att man ska skaffa barn för barnens egen skull?
Är det synd om alla spermier och ägg som inte får möjligheten att mötas och bli ett liv?
Eller hur tänker du?
Vad är patetiskt?

Ärligt talat: Ska man bara göra sånt som man själv tjänar på eller tycker är roligt här i livet? Låter tämligen patetiskt.

Verkar som om Rocky tänker väldigt mycket på barn. Skönt att han tycks ha många runt sig.

Konstiga lätta bekanta du har, Barnfri. Väldigt lätta, faktiskt. Kan ju tänkas att de bara vill låta sympatiserande, förstås.

Gör som ni själva känner, det är er sak om ni vill ha barn eller ej. Själv längtade jag som bara den efter ungar och hade tur nog att få dem, och visst tusan var det (och är) jobbigt, men inte tusan har jag ångrat mig en sekund. Den där kärlekskänslan ÄR speciell.

(Hade jag inte fått egna, hade jag adopterat.)

Flera par jag känner som har barn tycker att jag (vi) ska skaffa barn, "för det är såå underbart..ni kommer ÅNGRA er om ni inte gör det!" *Nuttinuttinutt!*
(Översatt: "Snälla, skaffa barn så att våra barn får fler att leka med och så att vi slipper känna oss avundsjuka på att ni har ett så mycket friare liv.")

Men när jag pratar med folk som bara är lätt bekanta, och som har barn vill de gärna vara justa och säga som det är: "Skaffa inte barn säger jag bara! Jag menar..vi har ju barn men och så men, gjort e gjort, man kan ju inte lämna tillbaka dem som på öppet köp precis!:/"

Tankar?

Ungefär som hen som tror att det är roligt att säga att inhyrda posörer ingår i köp av produkter. Jag har aldrig trott att den ingår som demonstrerar dammsugare. Eller att bagaren är inblandad i brödet.

det finns fler som tittar på barn och tror de går att köpa-en döms just nu till ett långt kännbart straff på Gotland. Men han kanske inte är gotlänning?

Rimma och stimma en timma (barnlek)!