Dagens Rocky - med kommentarer

@ bal

Jag orkar inte formulera mina tankar nu men jag menar typ att om man inte längtar efter barn så behöver man inte känna sig pressad att skaffa dem bara för att "alla andra" gör det och undrar varför man själv inte gör det, som om att man annars gick miste om något som är avgörande för livslyckan, och som man inte kunde förstå förrän man skaffat dem.

Barnfri: I den biten jag citerade, kanske. ;-) Vad menar du annars med att säga att man inte skall taga risken att skaffa barn eftersom det inte stöds av forskningen att man därigenom blir lyckligare?

@bal

Var har jag skrivit att jag fattar beslut på grundval av forskningen?

Barnfri, du skriver ju: "Men att ta risken att få ett barn som föds med handikapp eller andra svårigheter, är onödig om man inte längtar ihjäl sig, med tanke på att föräldrar inte har visat sig vara lyckligare än barnfria." Jag säger att det inte finns någon samstämmig forskning som säger om föräldrar är lyckligare än barnlösa eller ej, samt att även om det gjorde det så skulle det inte vara någon bra indikator för om *du* vore lyckligare med eller utan barn. Det är stolligt att fatta beslut i den frågan på grundval av det forskningsläget, helt enkelt, vilket du dock skriver att du gör.

@bal

Jag vet inte vilka grupper du menar. Men jag lägger inte någon särskild vikt vid statistik, jag är mer intresserad av att själv utforska ämnet genom diskussioner med och iakttagelser av andra människor.

Därför uppskattar jag att höra era tankar om ämnet här. :-)

Jag förstår det som (redovisar här bara vad jag läst) att nära relationer till andra människor är det viktiga, men sannnolikheten för att man har det ökar om man har barn, särskilt i framskriden ålder.

Ämnena må tangera varandra, men du måste förstå att även om en undersökning kommer fram till att grupp A är en aning lyckligare enligt något mått än grupp B, så handlar det bara om en grov statistisk korrelation. Variationen kan vara stor inom grupperna, det kan finnas bakomliggande faktorer, etc. Även om en sådan undersökning stämmer, så behöver det inte vara riktigt att ansluta sig till den marginellt lyckligare gruppen; sådan prognoskraft har en sådan undersökning inte.

@bal

Jag är intresserad av båda diskussionerna, och jag tycker ämnena tangerar varandra.

Du nämnde lyckoforskning (fast du gillade ju inte forskning?), där det framgick att man blir lyckligare av att ha nära relationer till andra människor. Visade forskningen specifikt på att det var viktigt att det var ens egna barn man skulle ha en nära relation till?
Eller går det lika bra med andra människor, som partner, vänner, syskon osv?

Det handlar väl inte om att barn statistiskt sett inte _kan_ ge lycka? Snarare att de statistiskt sett inte ger mer lycka än nära relationer till andra människor.

Man får ju skilja på "nära relationer till andra människor" och "egna barn".
Man kan ha det första, utan att behöva ha det andra.

"Kontrafaktisk historia, eller alternativhistoria, är en litterär genre som är baserad på att historien tog en annan väg än vad den gjorde." (Wiki)

@brölkorv: :-)

Vänta nu här, Barnfri, nu får du allt försöka hålla isär diskussionerna. Att barn också utgör närstående personer som kan bringa lycka var ett svar till "db", som ju söker den statistiska lyckofördelningen mellan föräldrar och barnlösa. Det är ett argument för att barn statistiskt sett kan föra till lycka, vilket han ju ifrågasatte. Det är en annan diskussion än din om livsstrategier.

Angående att förutse framtiden: nej, det kan ingen, men föräldrar vet både hur det är att vara förälder och hur det var att inte vara det. Den barnlöse känner bara det senare. I strategihänseende har man mer information, men först efter att man har valt. :-)

Rokkos tjär-teknik är inte helt övertygande.

Barn är roliga. Luktar fantastiskt gott. Gör att man blir trött fast känner sig yngre på en och samma gång. Jag lär mig att se det enkla logiska och roliga i vardagen med mina barn. Skulle vilja ha 15 barn till om jag hade haft råd.

@bal

Och angående att "föräldrar skulle ha ett bättre faktaläge och veta hur livet skulle tett sig utan barn eftersom de levde så innan de fick barn."

En förälder vet inte hur livet skulle ha utvecklats, eftersom livet kan erbjuda saker som denne inte kan känna till i förväg, och inte kommer att få erbjudanden om när denne väl blivit förälder.

Så varken föräldern eller den barnfrie kan kan med säkerhet veta hur livet hade tett sig om de valt annorlunda.
De kan bara gissa med utgångspunkt från iakttagelser av andra i den situationen.

@bal

Om man skaffar barn för att man inte ska riskera att bli ensam när man blir gammal så behöver man nog istället jobba på sin personlighet, så att människor _vill_ umgås med en.

Om de enda som vill umgås med en är barnen så gör de troligtvis inte det för att de vill, utan för att de känner att det förväntas av dem.

Inte en särskilt stor källa till glädje om du frågar mig.

Barn eller inte är ingen intellektuell lek eller uppgift i skolan. Och gör du ett felaktigt val så kommer du säkert att resten av livet att skaffa argument för att ditt val var rätt. Statistik och böcker är inte bättre än de som skriver dem eller ställer frågorna. Det finns många odugliga föräldrar och barn som speglar dem. Vissa borde inte blivit med barn. Men jag håller med Sara Lidman som sa "barna sitter i träna och lurar på förälskade par".

En sak jag kan tillägga är att barn distraherar: upplever man sig ha en livsuppgift, som man vill lägga varje vaken sekund på, så kanske man skall avstå från att yngla av sig.

db: Det kvarstår att den som skaffar barn därigenom får en unik personlighetsförändrande upplevelse som den barnlöse går miste om. Föräldern har ett betydligt bättre faktaläge för att spekulera i hur hans liv utan barn skulle ha tett sig -- han levde det ju fram tills barnen kom. Den barnlöse däremot kan inte annat än gissa blint hur det är att ha barn (kan meddela att det inte räcker med att observera föräldrar för att få helhetsbilden).

Barnfri har rätt i att lycka även ligger i att inte ständigt älta och tvivla på sina livsval (så självständigt valt är det ju inte alltid heller), utan att gå in för det liv man har.

db: Så kan man förstås mäta, men knappast sammanväga resultaten, då alla utvärderar efter sin egen skala. Antag t.ex. att föräldrar har ögonblick av lycka som skulle spränga skalan hos en barnlös, då motsvarar förälderns 5/10 kanske 10/10 för den andre.

Däremot vet jag att lyckoforskning säger att band till andra människor är bland det viktigaste, däribland band till familjemedlemmar. Den som skaffar barn ser till att skaffa sig en större familj, och har bättre chanser att undvika att bli ensam.

Vad gäller folk som förlamas i olyckor så finns det dem som finner sig i situationen, men även dem som tager sig till självmordskliniker i Schweiz -- vilken grupp man tillhör är nog svårt att säga på förhand.

När du säger att föräldraskap inte innebär intellektuella och fysiska utmaningar så outar du dig definitivt som barnlös. För övrigt blir barn så småningom vuxna, tillika vuxna med en unik relation till dig.

hahaha @ KJEH, ville bara säga det. Tyckte den kommentaren blev lite förbisedd i sammanhanget och inte fick den kredd den förtjänade.

Att leta efter bevis för sådana här saker är lite svårt, och det bevisar ingenting.

Försök mäta hur kul det är med sex. Ska man räkna pulsslagen? Antingen vet man vad det gäller, eller också inte. (Obs, jag jämför inte ett ligg med att få barn.) Men att vilja ha sex är en instinkt precis som att äta och måna om sina barn, och naturen går efter lustprincipen för att få oss att fungera.

@db

Även om någon med barn skulle få en tanke om att "undrar om inte livet hade varit bättre om jag inte fick barn", så slås den tanken nog snart bort, eftersom det är omöjligt att spola tillbaka tiden. Tanken på det skulle göra personen olycklig.

För att känna lycka i livet är det viktigt att man går helt in för det liv man har valt. Att vela och undra om man inte skulle gjort si eller så bidrar inte till lycka. Så i vilken situation man än är, är det bäst att se till det man har - inte till det man inte har.

Därför är det bra att tänka igenom sina möjligheter, innan man fattar besluten.

Olika val kan vara olika rätt för olika människor. Bo på landet / Bo i stan. Leva barnfri / Uppfostra barn. Allt kan vara rätt, men frågan är vilket man själv skulle föredra.

Själv är jag en rätt förnöjsam trygghetsmänniska, och jag tycker inte det skulle vara värt risken att "gambla" och skaffa barn. Min inre samlade statistik pekar åt att barnfamiljer ofta är stressade och inte riktigt orkar med livet. De par som vi tidigare umgicks med skaffade barn och orkar inte träffas spontant längre, för då ramlar deras vardag ihop, så schemalagd är den för att fungera.
Och då har de ändå friska barn, och jobbar inte heltid.
Sedan vet jag andra familjer som har barn som har olika bokstavskombinationer, de vet inte hur de ska hålla ihop livet. De vet inte om barnen någonsin kommer kunna klara sig själva.

Jag känner att i så fall finns det andra roliga projekt man hellre vill ta sig an i livet, som inte är så riskfyllda.

Barnfri: klockrent!

kork: Skulle du kunna säga något annat? Jag har, som jag skrev i förra kommentaren, i mer än 20 år letat efter forskning som bekräftar den allmänna uppfattningen att man blir lycklig av att få barn. Utan framgång. Jag har lika länge letat efter någon som har barn som skulle ångra beslutet. Inte ens bland den handfull män jag stött på som blivit fäder mot sin vilja (jag gillar inte uttrycket, det var knappast så att de blev våldtagna) har jag hittat någon som säger sig ångra sig.

Det hela påminner inte så lite om (faktoiden?) att en majoritet av alla med körkort menar sig vara skickligare bilförare än snittet eller medianen, fast förstärkt med en magnitud eller så.

Bal: Jo, lycka är något av det lättaste att mäta. Vedertagen metod är helt enkelt att be folk skatta sin egen lyckonivå. Om någon tycker deras liv är 10 av 10, vem är då du eller jag att meddela att det inte kan stämma eftersom de lever i misär? Ett intressant resultat av lyckoforskningen är att vi människor är snabba att anpassa oss: tex normalfriska individer som råkar ut för en olycka eller blir sjuka så att de blir mer eller mindre helförlamade drabbas, inte så överraskande, av en svacka men efter ganska kort tid (något år om jag minns rätt) så är de lika nöjda med livet som innan.

Jag har i mer än 20 år hållit öron och ögon öppna efter forskning som skulle visa att man blir lyckligare med barn - men har aldrig stött på något annat än anekdoter som pekar åt det hållet. Däremot massor av forskning som givit det omvända resultatet. Kan du rekommendera några artiklar som jag kan läsa som säger att man blir lycklig av barn?

Om du skulle levt ett ofullständigt liv utan barn säger det mer om dig än om vad barn tillför. Kanske borde sluta läsa "deckare" och 50 nyanser så ska du se vad som händer.

Lite vagt skulle jag definiera ett fullständigt liv som ett liv med positiva utmaningar intellektuellt och fysiskt (olika proportioner för olika människor). Barn bidrar inte med varken det ena eller det andra. Det gör däremot umgänge med andra vuxna.

Tjära, tjära taket, vem ska taket binda...

"Favorit i repris"

Finns många sätt att måla in sig i ett hörn....

En tjärande och ingen svarande?

Är det inte dags att riva den där muren snart? Tycker man ska bygga broar istället för att resa murar mellan människor. Berlinmuren gjorde man sig ju av med redan för ett kvarts sekel sen. Ker, jag föreslår att du leder kampen.