Dagens Rocky - med kommentarer

Jamensåhärdå. Kellerman har greppat rätten att tolka sig själv genom att rita en serie som han låter oss anta är en tolkning av honom. Genom att vi tolkar hans tolkning får vi en chans men troligen bara en liten sådan att lära känna den rätta konstnären bakom sin tolkning av sig själv. Det är helt säkert att seriefiguren Rocky inte är hela Kellerman utan bara den del han vill att vi skall se, så i den uppenbara bilden av sig själv döljer han den verkliga så att om vi tittar på hans tolkning av sig själv kan vi förstå vilken person som skulle låta oss få tillgång till just denna del av sin riktiga personlighet, så att om vi från det hela drar bort det till synes hela får vi kvar det dolda av det hela. Vad kan vi lära av detta. 1. Att förmågan att kommatera inte är oss allom givna, 2. Att jag hoppas att det fixar sig med hans verkstadslokal för jag vill se hur det går och att 3. detta inte är konstvetenskap utan bara ett Venn-diagram och det är fortfarande bättre än den där norska professorns artikel.

Konsten är nästan aldrig helt fri

Vem fan har gett konstnärer tolkningsföreträde till sina egna verk?

@Jonathan
Jag tror att du övertolkar mig.

Beror inte det på hur man tolkar ordet tolkning? Dadaismen kring 1920 var ju meningslös i sig men en tolkning av meningslösheten, där just meningslösheten var vad man ville avbilda efter det nyss avlutade första världskriget. I dagens internet memes, är inte det också en slags tolkning av samma känsla av utanförskap och meningslöshet? Eller övertolkar jag det här?

Förvisso, men inte nödvändigtvis. det kan även vara en fullständigt egen manifestation, ett ting i sig, inte sant?

ALLT som en konstnär gör är en tolkning.

Avklarat i en mening.

Vad hände med den här iden att posta länkar istället för hela texter och en så grund analys dessutom. Hela artikeln verkar utmynna i observationen att "det tecknade jaget är ett skapat jag, en estetisk konstruktion".
Till och med i denna enda mening har ordet "estetisk" kommit med som utfyllnad. Varför kom det med i den meningen? Vad har det för betydelse annan än att skymma sikten.
Självklart är varje självporträtt ett skapat jag. Ett där upphovsmannen passar på att skaffa sig tolkningsföreträde med Knasgård som ett paradexempel. Se där, värt att beakta skillnaden mellan ett porträtt och ett självporträtt.

@Urk: Tack för artikeln. Nina Ernsts Bok 'Att teckna sitt jag' kunde möjligen behöva reklam. Finns inte möjlighet till länk? I så fall kunde ju inlägget blivit kortare….

Artikel speciellt för Steffen Kverneland
Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer
%
Under strecket
Arne Melberg:
Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer
Följer skribent
Av Arne Melberg 3 tim Spara artikel Dela Stäng
Dela artikeln:
Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer

27 delningar

Självironi, kroppsorientering och psykisk ohälsa är några återkommande drag när serietecknare skildrar sina egna liv. Genom att renodla och karikera skapar de samtidigt sig själva, konstaterar litteraturvetaren ­Nina Ernst i sin avhandling om svenska grafiska självbiografier.

Nina Ernsts omslagsillustration till sin avhandling ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige”.
Nina Ernsts omslagsillustration till sin avhandling ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige”.
Att författare och konstnärer använder sina uttrycksmedel för att skriva om sig själva, gestalta sig själva, rentav skapa sig själva – det är förstås inget nytt. En startpunkt för självframställningens historia kunde gott vara Montaigne, som i förordet till den första utgåvan av sina essäer, 1580, slår fast: ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för denna bok.”

Kanske ville Montaigne ge vänner och ­anförvanter ett porträtt i helfigur, ett som skulle duga lika bra eller bättre än en målad bild. På ett ställe skriver han också att hans essäer är som ”en anatomisk plansch där man med en enda blick ser ådrorna, musklerna och ­senorna, varje del på sin plats”. Men medan han utarbetar detta självporträtt gör han en överraskande upptäckt: han inser att när han porträtterar sig själv så skapar han också sig själv. I kapitel 18 i den andra boken av ”Essayer” skriver han att han under arbetets gång ”tvingats rätta till mig och utarbeta mig för att få fram mig själv”: ”Genom att måla mitt porträtt för andra har jag målat mitt inre med klarare färger än mina ursprungliga. Jag har inte skapat min bok mer än den har skapat mig; boken är av samma substans som dess författare.”

300 år senare satte August Strindberg igång med att skriva om sig själv och gjorde snart en liknande upptäckt: skrivandet innebär en distansering. Att skriva sitt jag innebär att skapa sitt jag. Jag som skriver är aldrig ­riktigt densamma som det omskrivna jaget. Strindberg kallar sig därför Johan när han ser tillbaka på sin historia i ”Tjänstekvinnans son”. Senare, i ”En dåres försvarstal”, kallar han sig Axel. I andra verk blir han namnlös, eller ”Den okände”. Strindberg ger oss därmed en hel katalog av möjligheter när det gäller att framställa sig själv litterärt. Och han nöjer sig inte med litterära medel: ungefär samtidigt med ”Tjänstekvinnans son” tog han en serie selfies, som det nu gick att göra med den tidens kamera. Eftersom exponerings­tiden var lång hade han gott om tid att stilisera och arrangera sitt fotograferade jag i lämpliga roller och positioner.

Jag nämner Strindberg av flera skäl: han laddade en svensk tradition för att skriva om sig själv litterärt som skulle bli ytterst fruktbar. Den går igen när 1930-talets ”proletärförfattare” – Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Moa Martinson – går igång med sina självbiografiska projekt. Och Strindberg är heller inte långt borta när det på 1980-talet handlar om ”bekännelselitteratur”, inte heller när det litterära jaget i våra dagar ägnar sig åt självterapi, eller tar revansch, eller skriver en litterärt stiliserad dagbok. Strindbergs selfies förebådar dessutom två konstnärer som aldrig tröttnade på att göra fantastiska självporträtt: Edvard Munch och Helene Schjerfbeck – båda en knapp generation yngre än Strindberg. Och dessa två bereder i sin tur vägen för den performativitet som utmärker våra dagars konstnärliga självframställare: när Cindy Sherman fotograferar sig själv intar hon varje gång en ny roll och skapar ett nytt jag.

Selfie av August Strindberg taget 1886. Selfie av August Strindberg taget 1886. Foto: August Strindberg
Ja, allt detta går långt tillbaka men ändå inte hur långt som helst: det är svårt att komma på exempel före Montaigne. Självframställningen utvecklas under 1800- och 1900-talen till en stark tradition men i den litterära hierarkin är den ändå underordnad fiktionen, där man skriver för att upprätta distans, få det egna jaget på avstånd.

Men nu, på 2000-talet, är det svårt att und­vika intrycket att självframställningen har blivit dominerande. Nu är det gott om författare som i likhet med Montaigne insisterar på att ”jag själv” är mitt eget ämne. Och nu handlar det ju inte bara om litteratur och måleri och fotografi, utan om att ett par miljarder männi­skor dagligen putsar sina självbilder på Facebook, att snart sagt varje medborgare förväntas kunna visa fram ett självpresenterande och självpromoverande cv. Och i dessa nya medier gäller mer än någonsin det som redan Montaigne upptäckte: att skapa sig själv i ord och bild är också att bli skapad. Mitt skrivna eller visualiserade själv tar kommandot och jag blir – eller riskerar att bli – fånge i min egen berättelse.

Att samspelet mellan livsjaget och det skrivna jaget var komplicerat visste Strindberg. På gamla dar antecknar han i ”Ockulta dagboken”: ”Tänker över mitt liv så här: Är det möjligt att allt rysligt jag upplevat är satt i scen för mig, att jag måtte kunna bli dramatiker och skildra alla själiska tillstånd och alla situationer.” Strindberg insåg, som en gång Montaigne, att han blivit ”satt i scen”, att han skapats när han skulle skapa sig själv.

Ur Steffen Kvernelands ”Munch”. Ur Steffen Kvernelands ”Munch”. Foto: Placebo Press
Strindbergs aktualitet blev jag påmind om för några år sedan i norske Steffen Kvernelands tecknade ”biografi” över Edvard Munch som helt enkelt heter ”Munch” och där Strindberg är en viktig medspelare (se Under strecket 12/12 2013). Boken gjorde stor succé när den kom i Norge och finns numera också på svenska. Den är utformad som ett serie­magasin och porträtterar Munch och Strindberg i en lång rad festliga, bisarra situationer som också är konstnärligt suveräna och ibland rentav ­ömsint gripande. Den bygger förstås på ­befintliga biografier och allt det anekdotiska material som kan plockas fram därur. Och den är dessutom självframställande i en stil som följer både Munch och Strindberg: Kverneland lägger in sekvenser med sig själv där han och kompisen dricker sig fulla och på ­andra sätt går i Munchs fotspår.

Det som är slående i denna tecknade självframställning heter stilisering: Kverneland själv, kompisen, Munch, Strindberg och alla andra sätts i scen, stiliseras, karikeras. Det ­betingas kanske av Kvernelands temperament men också av mediet: den tecknade serien ­avbildar inte i helfigur utan lyfter fram karakteristiska särdrag. Det är lätt att uppfatta ­exempelvis Karl Ove i Knausgårds ”Min kamp” som en fullständigt autentisk bild av Karl Ove själv, snarare än att Knausgård skulle ha satt sig i scen. Likadant i ett foto. Men inte lika lätt att uppfatta Strindbergs selfies eller Cindy Shermans självbilder som autentiska: de betonar ju iscensättningen. Likaså den tecknade seriefiguren, som med nödvändighet består av några få streck och aldrig det som Montaigne en gång tänkte sig: ett komplett porträtt.

”Simons 120 dagar” av Simon Gärdenfors. ”Simons 120 dagar” av Simon Gärdenfors. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Galago
Jag påminns om detta vid läsningen av avhandlingen ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige” av Nina Ernst (Apart Förlag). Nu ska det erkännas att jag knappt öppnat ett ­seriemagasin sedan mina tidiga tonår. Men Ernst visade sig vara en utmärkt guide till detta för mig okända fält. Hon bjuder på en omfattande presentation av serieteckningens internationella och svenska historia, hon konstaterar att serieromanen slog igenom på 1980-talet och beredde vägen för det hon döper till ”grafiska självbiografier”, där den tecknade figuren är lika med sin skapare. Fast ändå inte alldeles lika: ”I självbiografiskt serieberättande är berättarjaget separerat från det upplevande jaget”, konstaterar hon. Serietecknaren ”konstruerar sig själv” i sina teckningar. Serietecknaren sätter sig själv i scen.

Den tecknade självframställningen faller in under den allmänna utvecklingen – konstigt vore det annars – vilket också betyder att den expanderar väldeliga från 80-talet till idag. Ändå har den förstås sina egenheter: serieteckningen är ett självständigt medium, ­menar Ernst. Och det som är ”seriespecifikt” i hennes självbiografiska material är exempelvis självironi, kroppsorientering och – lite överraskande – psykisk ohälsa. Jag hade ­gärna sett mer om detta med kropp och ironi: jag tänker på hur Kverneland karikerar sig själv och sina figurer till det groteska. De många exempel som Ernst ger går i samma riktning: teckningen lyfter fram några linjer, några ofta bisarra särdrag, som får bli hela figuren.

Ur ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller. Ur ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller. Foto: Julia Lindemalm
Nina Ernsts historik mynnar ut i en presentation av tre svenskar: Mats Jonsson, Malin Biller och Simon Gärdenfors. Jonsson har gett ut en rad böcker där han anknyter till den proletärlitterära traditionen, särskilt Ivar Lo-Johansson. Den sista som Ernst tar upp heter ”Mats kamp” (2011) och skildrar småbarnspappans slitsamma liv på Söder i Stockholm – som en karikerad Knausgård. Av Biller tar hon upp ”Om någon vrålar i skogen” (2010) där teckningarna bearbetar ett barndoms­trauma. Av Gärdenfors ”Simons 120 dagar” (2008): ett ”socialt experiment” som Ernst ­liknar vid ett ”reality”-drama.

De tre exemplen visar således den tecknade självbiografins möjligheter: Jonsson ligger närmast den litterära självbiografin som han utnyttjar med politisk slagkraft. Biller ­närmar sig sagan som ges en terapeutisk funktion. Gärdenfors placerar sitt tecknade jag i olika sociala situationer och miljöer: han sätter sig själv i scen. Samtidigt visar förstås alla tre på mediets egenart: i stället för den hel­figur som utlovas av Montaigne, Strindberg, Proust, Knausgård … så får vi några streck: ett ­fragmenterat, karikerat jag. Jonssons Mats demonstrerar frustration och ilska, Billers Malin visar en sårig och utsatt flicka, Gärdenfors gör sin Simon till en festlig krumelur.

Ur ”Mats Kamp” av Mats Jonsson. Ur ”Mats Kamp” av Mats Jonsson. Foto: Emma-Sofia Olsson
Nina Ernst bidrar själv med teckningar och särskilt bokens omslag illustrerar dess innehåll: där står en karikerad Ernst i helfigur framför sina tre huvudpersoner. Mats sitter med Lo-Johanssons ”Analfabeten” i näven: han hämtar proletärlitterär inspiration till nya serier. Malin ser nöjd ut – Biller har med teckningarnas hjälp gjort Malin klar för nytt liv. Och Simon blickar upp mot nya utmaningar. Man anar en tes: den tecknade självbiografin renodlar och karikerar. Och det betyder att den går vidare med den tendens som finns i vilket målat självporträtt eller vilken litterär självbiografi som helst: det tecknade jaget är ett skapat jag, en estetisk konstruktion.

Avhandlingens framsidesbild upprepar en bild som finns i Mats Jonssons ”Mats kamp”, som i sin tur upprepar några klassiska bilder hos Ernie Bushmiller (”Lisa & Sluggo”) och Art Spiegelman (”Maus”). I samtliga fall är tecknaren stor, figurerna små. Kanske vill Ernst och hennes föregångare visa vem det är som bestämmer. Kanske vill man illustrera den insikt som drabbade Montaigne: ”Jag har inte skapat denna bok mer än den har skapat mig.” Framför allt vill Nina Ernst demonstrera att både hon själv och hennes figurer är skapade av sina berättelser och att berättelsen befriar.

Arne Melberg

Professor em i litteraturvetenskap vid Oslo universitet och författare till bland annat ”Självskrivet. Om självframställning i litteraturen” (2008)

När man trekkar (vandrar), på hög höjd i Himalaya, och sover i minusgradiga rum, är det ett vanligt knep att fylla upp sin vattenflaska med varmt vatten på kvällen. Sen lägger man flaskan i sovsäcken strax innan man ska sova. Nästa morgon är det där vattnet drickbart.
Jag skulle ha svårt att dricka vatten någon annan 'sovit med'.

Det här har folk i relationer alltid haft sin partner till

Elektrisk filt under bäddmadrassen som slås på en stund innan sänggång gör det gött att krypa ner i sängen! Sen så slår man av den är man fått upp tempen under täcket. :)

Bättre med vattensäng!

Hemma fanns det varmvattenflaskor i gummi, för att hålla sängen varm. Kan inte minnas att jag nånsin fick för mig att dricka innehållet.