Rocky 5 februari
Publicerad 5 februari 2017
Taggar:
familjelivshöst,
gröna parmonster
Nummer 700
Tack alla som kommenterat, och även ni som smygläst. Nu tycks det vara över, efter 8 år här, utöver de tidigare på pastan. / vitkor
Rövarna: Det där argumentet gäller överallt i alla mänskliga interaktioner, framför allt på arbetsplatser. Jag tycker jag varit sen som upptäckt det först i "medelåldern", känner mig nästan lite dum, men den bistra sanningen är nog att det är få som upptäcker det över huvudet taget! Narcissismen har nog aldrig varit så dominerande som den är nu. Sen att "upptäcka" och "anamma" är två olika saker är en annan femma. Jag ska försöka anamma det, men jag vet inte om jag kommer klara det.
För egen del kan jag redovisa att jag är nog mest bitter/arg/ledsen över mig själv och anser att ingen annan ska behöva lida på grund av att behöva uppehållas i närheten av min neurotiska läggning.
Hur många här är lyckligt barnlösa?
Hur många här är ofrivilligt barnlösa?
Hur många här är i en parrelation alls?
Hörni dönickar, det finns kärlekar som varar livet ut!
Och hur många av er är 70 och har förlorat er libido? Lol.
...två månader senare har måsen inte rört sig ur fläcken och vi vet alla vad som kommer att ske härnäst.
Nja, långa relationer är bra om man jobbar på det och pratar med varandra så man begriper vad det är som skaver. Så, får man inte har orimliga förväntningar. Det är massor med krav man skulle få släppa på med en ny partner, som man klagar på inom den relation man har. Där tror jag man skall vara lite realistisk. Det är bättre att sänka ribban lite själv, än att vänta på att en ny partner skall göra det åt en. Slutar man vara snäll och trevlig mot varandra är det nog läge att ge upp dock.
Så, man kan alltså förstå marschen fram till en fast relation, med dejtande och så vidare som en slags Golgatavandring? När man kommer fram så spikar de fast en på korset. Då kanske man tänker att det här var väl inte så tokigt, nu slipper jag ju få ont i fötterna i alla fall. Sedan sätter sig en mås på ditt huvud och skiter. Då tänker man typ, "Hoppas att det var lika bra för dig som det var för mig. Vi ses om två månader."
ja. underbart att vara tillsammans så länge med samma person att all egen personlighet slipas bort.
Haha- några ggr i veckan- myter. Det handlar om tvåminutare varannan månad och sen ursäkta sig för att man är trött! Hemligheten varför det inte är så stor skillnad att bo ensam. Likt Rocky.
Jag håller med Kork (!!!) här. Bättre att det händer något, även om det är negativt, i en relation än slentrian.
Jag hade en flickvän som var diagnosticerad med djup depression många år innan vi träffades, och åkt in och ut på psyket pga självmordsförsök och annat. Vi bråkade jämt under våra år tillsammans - och hon hemföll aldrig i sin depression under tiden, men ganska snart efter att vi slutade träffas var hon tillbaka där.
PS Mer filmprat 3 feb.
Det finns lyckliga gamla par. De har sex i sjuttioårsåldern - fast "bara två-tre gånger i veckan" - och håller varann i handen när de dör.
Mötte en gång ett amerikanskt par i femtioårsåldern och sa att de var så enormt samstämda och hövliga mot varann, vilket de var. De skrattade - "Du tror väl inte vi var så här i början? Men vi gav helt enkelt aldrig upp!"
Många har väl läst Zahiren av Paulo Coelho och vet varför.
Det bästa med en lång relation är allt man delar. Bodelning.
Kellermans strippar har alltid gett mig en lätt känsla av yrsel. Två böcker på raken är max. Sedan får jag vila ett tag.
Morsan fick ändå tjugo år som singel. Skilsmässa m/stroke.
Urtråkig stripp men alldeles sann. Mina gamla föräldrar i ett nötskal. Satan vilken dålig start på dagen.