Dagens Rocky - med kommentarer

Jag tror K/R spelar ner sin brillians rätt mycket, men observationsförmågan är knivskarp. Det kommer nog att skrivas avhandlingar om vardagsspråkets utveckling baserat på hans pratbubblor. Själv gillar jag att kolla in allt som händer i bakgrunden. Den där grejen till vänster om dörren i ruta fyra t.ex. Vad är det? Skulle kunna vara en textilkorg från IKEA som han använder för returpapper, som nu är fylld med en kubikmeter vatten ... eller?

@rövarna: Tack då är vi överens. Men inte är det något man "tar på sig". Sviktande språkkänsla?

@KJEH: hörselskydd. Bra om man vill sova på planet

Ursäkta mig men jag måste addressera elefanten i rummet: Vad är öronproppar för något?

Vad brevinkastet sitter lågt. Brevbäraren kommer får ont i ryggen...

Suverän. Vad är grejen till vänster?

Åh vilken försäkrings/byråkratiskt ångest som väntar

Ganska bra ritad överraskning.

Väldigt bra ritad översvämnning.

klipphängare, nagelbitare

kan knappt vänta till imorgon

Potentiellt farlig länk

IMG_1867.jpeg

Jaha,nu intar Rocky igen en välkänd och älskad pose:

”Caspar David Friedrich: Vandraren över dimhavet, ca 1818”

Potentiellt farlig länk

Mr R skryter ofta om sin obildning, men det är nog bara en pose, de me...

R glömde folkmord och bombdåd.

Bingo! Jag fick numrera.

Ja sjukt osmakligt KJJ.

Undrar om Cissi tar upp det faktum att majoriteten av svenskarna slarvar med artikuleringen, eller en sån enkel sak som att bära reflex i mörkret?

Det värmer mitt hjärta att man kan påverka. Nu ska Cissi Wallin erbjuda en sajt där folk kan lära sig saker de inte fått lära sig i skolan, till exempel hur man gör en polisanmälan. svt.se
Stödsajt efter metoo-kampanjen

Hej Halvsnäll. Tack för din kommentar. Nej, jag tror verkligen inte att allt handlar om karriärligg. Speciellt inte vad gäller weinswein eller USAa presidents pussygrabbing - som statuerat ett globalt exempel för hur man får bete sig om man är nog berömd - men jag tycker debatten måste bli mer nyanserad än så här för att åstadkomma resultat. Jag är helt för, ett vänligare och mer respektfullt samhälle utan kotterier, gruppmobbing och maktmissbruk.

kjj, jag brukar gilla dina inlägg men tycker du är lite onyanserad nu. om du allvarligt tror att hela weinsteinhärvan rör sig om 'karriärligg' har du nog läst den lite fel (och att män också blir trampade på är det ingen som tvivlar på - se t ex spacey-härvan...) annars har jag som kvinna lite mixed feelings gällande hela metoo-grejen - jag tror att det kommer bli mycket svårare att komma undan med sexövergrepp, vilket är fantastiskt, men jag blir alltid lite illa till mods när man hänger ut individer, speciellt när de inte ens dömts för något (än). det brukade vara praxis att bara publicera namn och bild på dömda mördare som ändå skulle inspärrade i många år, men den tiden känns long gone...

Tragikomiskt träffsäkert! Tror att många har rannsakat sitt förflutna på sista tiden. När jag läser om all skit män har gjort så känns det ungefär som en biljettkontroll på tåget: det där pirrande samvetsobehaget, trots att man vet att man har giltig biljett.

Hej, vitkor. Nej, jag är inte alls anklagad. Jag råkar bara ha så mycket inside information i ett av de här högprofilfallen att jag kan se falskspelet. Att kalla all olycka som kommer ifrån att vara yngst eller nyast eller lägst ned i rang på vilken plats som helst, som kvinnoförryck, är orättvist mot alla män i precis samma situation. Det är precis lika dumt att tro att alla muslimer är terrorister, som att tro att alla män är förtryckare. Maktmissbruk är maktmissbruk oavsett kön.

KJJ: Att avfärda alla de berättelser om övergrepp som kommit fram från kvinnor på senare tid som misslyckade karriärligg för att du själv är anklagad är ganska osmakligt.

Jag drog på smilbanden redan i början på ruta ett, lika genitalisk som alltid han den dära Rocky! :)

Nu är du fånig vitkor. Jag trodde inte det var sant när jag kände igen ett av mina ex i den här rörelsen, så jag vet verkligen vad jag pratar om, men det är din show så du gör som du vill.

Idag går det att läsa in mycket i strippen.Nu bär det utför.

Klockrent

Ruta 2: gubben går INTE; ruta 3 gubben GÅR synbarligen - bristande logik!

ärlig och språkligt genialisk som vanligt

oh my...

uj uj uj, inga kommentarer

Småprat mellan klunkarna. Sejdel är bättre än 'direkt ur burk'.

”2.6 points
Cartoonkhaki (1313) - Brantford, Ontario, CANADA - MAY 29, 2017

Clear golden colour with hardly any head to speak of. Aroma is bready grass and chemicals which carries over to the flavour.”

Rupert?

För "guds" skull låt #metoo-rörelsen fortsätta uppåt i intelligensskalan och leda till #jagpolisanmäldeockså och inte nedåt. Jag vill inte se #jagpolisanmäldeocksåmentogtillbakapolisanmälaneftersomhanångradesigochattdethadedrabbathonomsåhårtomhanhadefälltsochhanvartvungenattflylandetochdetenameddetandraochförövrigtärdetjobbigtmeddomstol

har aldrig haft en fästing och myggen verkar inte tycka mitt blod är gott

vilket stort huvud han har förresten, ja igge då alltså

klockren

Pigg och kry - fick bara 40 - 50 fästingar i somras!

"Det är bara en fästing". Det finns ingenting som är BARA med fästingar. Jag är kroniskt sjuk efter ett fästingbett.

Jag vet något annat som fått fästingar.

Jazzflugan?

minns ni "hårdrocksdebatten" med Siewert Öholm?

Inga rasistiska eller antifeministiska kommentarer, tack.
Töntar som är rädda för feminism har antagligen umgåtts för lite med kvinnor. Skönt för kvinnorna att slippa såna män iofs, men ni får lägga era kommentarer under bullrunkandet i gillestugan istället. Tack.

Hanen på en revolver funkar som en säkring. Den kan förspännas och således blir revolvern osäkrad.

Kollektiv skuld är ett unket medeltida fenomen som doftar inkvisition och gammal kyrka. Precis som kollektiv bestraffning bör det förpassas till soptunnan.
Hur svårt ska det vara att lära sig att inte generalisera och dra alla över en kam?

Revolvrar går inte att osäkra, endast pistoler.

Orolig blir jag över att inte ha en revolver att osäkra!

blir bara bättre och bättre
klockren

Klockrent! Som vanligt

kommer nån ihåg "män i sås" från pangbulle?

Touch of Bong är helt briljant

'Bad buljong' - låter som dålig soppa! Kombinationen stavmixer, timjan och kvarg; hmmmm?

klockren igen

måste bara tillägga min uppriktiga respekt för Beril Hult och hans gåva till kronprinsessan av Sverige, en salut

Fåglar hatar verkligen grisar. För de snor deras ägg.

klockren

Den leviterande ciggen i ruta 4. :)

Strippen alltså. Mitt fniss är inte så vackert.

Fnissade just högt. Bra betyg

Sammhällskritiken är så mild att den knapps märks men den finns där, där det nyss stod en skog.

Hunden R är väl bra på att skälla ut skator. "Ni får väl ta några kaffeskedar också!"

Guld

@tänkaren - Ditt då eller?

Allt som skiner är inte... användbart. Den här är guld;)

Jag vet ett annat bo som är fullt med skit ingen har någon användning för.

Nej, det är vi läsare som utsätts för en volvoreklam. Otillbörligt gynnande någon?

The king of suckers

»The king of football«, Rocky ; det är bara i USA som football kallas för »soccer«....

Henri

Zlatans och kungens lagvigda skrattar sig till magont. Barnen ser åt annat håll….

Klockrent! Hoppas Volvo kan få med kungen nu så borde resten lösa sig!

SWEDEN is the king of soccer!

Jag gillar metoo-rörelsen.
Gillar också 95 minuter boxplay.

”Delusione Italia a San Siro: azzurri in lacrime”

”Disastro Italia, non andrà ai Mondiali: 0-0 con la Svezia”

Mycket suspekt att domaren var spansk, Italien och Spanien är ju ändå rätt bundis. UEFA försökte minsann rigga så gott det gick men fick tji.

Vicken prestation att nolla Italiens landslag i 180 minuter (& göra ett mål)!!! VM nästa!

Måste säga ngt men har inget att säga...

Med tanke på att Rocky går runt och sparkar på svampar samtidigt som han pratar om sådant som luktar konstigt men gott är det nog dags vi slutar kläcka dåliga vitsar precis nu innan vi hamnar på en helsida i Svenska Dagbladet och blir metooade så det bara ryker om det. Stopit. Nu. För övrigt en kort fråga, fick en lite otäck bild i huvdet, har sängvattenkonceptet någonting att göra med termosar? Just asking.

Du kan köpa en termos och majonnäs på Ica redan idag, det är inga problem.

Det är nog en fråga om tid innan ICA erbjuder det också.

Dessutom är det i ruta tre

En del borde inte tänka högt.

Jag tror den mänskliga kroppen är beroende av miljarders miljarder olika bakterier och andra mikroorganismer i och runt oss för att fungera, så per definition är människan en oupplöslig del av naturen. ICA supermarket tror jag dock är ett läbb som man borde spruta något på.

För halvhjärnor kan jag upplysa om att det Rocky refererar till i ruta två är vagina.

Skog?? Ser ut som kalhygge!

Så nu är ica supermarket officiellt en del av naturen?

föööörst!

jag har ett hål men det sitter långt ner så det skiter jag i :)

Buddhist eller ej - vem orkar gå runt ett helt liv och vänta på slutet? Lev så länge du orkar!

En munk har väl ett hål i mitten?

Jamensåhärdå. Kellerman har greppat rätten att tolka sig själv genom att rita en serie som han låter oss anta är en tolkning av honom. Genom att vi tolkar hans tolkning får vi en chans men troligen bara en liten sådan att lära känna den rätta konstnären bakom sin tolkning av sig själv. Det är helt säkert att seriefiguren Rocky inte är hela Kellerman utan bara den del han vill att vi skall se, så i den uppenbara bilden av sig själv döljer han den verkliga så att om vi tittar på hans tolkning av sig själv kan vi förstå vilken person som skulle låta oss få tillgång till just denna del av sin riktiga personlighet, så att om vi från det hela drar bort det till synes hela får vi kvar det dolda av det hela. Vad kan vi lära av detta. 1. Att förmågan att kommatera inte är oss allom givna, 2. Att jag hoppas att det fixar sig med hans verkstadslokal för jag vill se hur det går och att 3. detta inte är konstvetenskap utan bara ett Venn-diagram och det är fortfarande bättre än den där norska professorns artikel.

Konsten är nästan aldrig helt fri

Vem fan har gett konstnärer tolkningsföreträde till sina egna verk?

@Jonathan
Jag tror att du övertolkar mig.

Beror inte det på hur man tolkar ordet tolkning? Dadaismen kring 1920 var ju meningslös i sig men en tolkning av meningslösheten, där just meningslösheten var vad man ville avbilda efter det nyss avlutade första världskriget. I dagens internet memes, är inte det också en slags tolkning av samma känsla av utanförskap och meningslöshet? Eller övertolkar jag det här?

Förvisso, men inte nödvändigtvis. det kan även vara en fullständigt egen manifestation, ett ting i sig, inte sant?

ALLT som en konstnär gör är en tolkning.

Avklarat i en mening.

Vad hände med den här iden att posta länkar istället för hela texter och en så grund analys dessutom. Hela artikeln verkar utmynna i observationen att "det tecknade jaget är ett skapat jag, en estetisk konstruktion".
Till och med i denna enda mening har ordet "estetisk" kommit med som utfyllnad. Varför kom det med i den meningen? Vad har det för betydelse annan än att skymma sikten.
Självklart är varje självporträtt ett skapat jag. Ett där upphovsmannen passar på att skaffa sig tolkningsföreträde med Knasgård som ett paradexempel. Se där, värt att beakta skillnaden mellan ett porträtt och ett självporträtt.

@Urk: Tack för artikeln. Nina Ernsts Bok 'Att teckna sitt jag' kunde möjligen behöva reklam. Finns inte möjlighet till länk? I så fall kunde ju inlägget blivit kortare….

Artikel speciellt för Steffen Kverneland
Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer
%
Under strecket
Arne Melberg:
Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer
Följer skribent
Av Arne Melberg 3 tim Spara artikel Dela Stäng
Dela artikeln:
Tecknade självbiografier ger jaget nya konturer

27 delningar

Självironi, kroppsorientering och psykisk ohälsa är några återkommande drag när serietecknare skildrar sina egna liv. Genom att renodla och karikera skapar de samtidigt sig själva, konstaterar litteraturvetaren ­Nina Ernst i sin avhandling om svenska grafiska självbiografier.

Nina Ernsts omslagsillustration till sin avhandling ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige”.
Nina Ernsts omslagsillustration till sin avhandling ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige”.
Att författare och konstnärer använder sina uttrycksmedel för att skriva om sig själva, gestalta sig själva, rentav skapa sig själva – det är förstås inget nytt. En startpunkt för självframställningens historia kunde gott vara Montaigne, som i förordet till den första utgåvan av sina essäer, 1580, slår fast: ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för denna bok.”

Kanske ville Montaigne ge vänner och ­anförvanter ett porträtt i helfigur, ett som skulle duga lika bra eller bättre än en målad bild. På ett ställe skriver han också att hans essäer är som ”en anatomisk plansch där man med en enda blick ser ådrorna, musklerna och ­senorna, varje del på sin plats”. Men medan han utarbetar detta självporträtt gör han en överraskande upptäckt: han inser att när han porträtterar sig själv så skapar han också sig själv. I kapitel 18 i den andra boken av ”Essayer” skriver han att han under arbetets gång ”tvingats rätta till mig och utarbeta mig för att få fram mig själv”: ”Genom att måla mitt porträtt för andra har jag målat mitt inre med klarare färger än mina ursprungliga. Jag har inte skapat min bok mer än den har skapat mig; boken är av samma substans som dess författare.”

300 år senare satte August Strindberg igång med att skriva om sig själv och gjorde snart en liknande upptäckt: skrivandet innebär en distansering. Att skriva sitt jag innebär att skapa sitt jag. Jag som skriver är aldrig ­riktigt densamma som det omskrivna jaget. Strindberg kallar sig därför Johan när han ser tillbaka på sin historia i ”Tjänstekvinnans son”. Senare, i ”En dåres försvarstal”, kallar han sig Axel. I andra verk blir han namnlös, eller ”Den okände”. Strindberg ger oss därmed en hel katalog av möjligheter när det gäller att framställa sig själv litterärt. Och han nöjer sig inte med litterära medel: ungefär samtidigt med ”Tjänstekvinnans son” tog han en serie selfies, som det nu gick att göra med den tidens kamera. Eftersom exponerings­tiden var lång hade han gott om tid att stilisera och arrangera sitt fotograferade jag i lämpliga roller och positioner.

Jag nämner Strindberg av flera skäl: han laddade en svensk tradition för att skriva om sig själv litterärt som skulle bli ytterst fruktbar. Den går igen när 1930-talets ”proletärförfattare” – Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Moa Martinson – går igång med sina självbiografiska projekt. Och Strindberg är heller inte långt borta när det på 1980-talet handlar om ”bekännelselitteratur”, inte heller när det litterära jaget i våra dagar ägnar sig åt självterapi, eller tar revansch, eller skriver en litterärt stiliserad dagbok. Strindbergs selfies förebådar dessutom två konstnärer som aldrig tröttnade på att göra fantastiska självporträtt: Edvard Munch och Helene Schjerfbeck – båda en knapp generation yngre än Strindberg. Och dessa två bereder i sin tur vägen för den performativitet som utmärker våra dagars konstnärliga självframställare: när Cindy Sherman fotograferar sig själv intar hon varje gång en ny roll och skapar ett nytt jag.

Selfie av August Strindberg taget 1886. Selfie av August Strindberg taget 1886. Foto: August Strindberg
Ja, allt detta går långt tillbaka men ändå inte hur långt som helst: det är svårt att komma på exempel före Montaigne. Självframställningen utvecklas under 1800- och 1900-talen till en stark tradition men i den litterära hierarkin är den ändå underordnad fiktionen, där man skriver för att upprätta distans, få det egna jaget på avstånd.

Men nu, på 2000-talet, är det svårt att und­vika intrycket att självframställningen har blivit dominerande. Nu är det gott om författare som i likhet med Montaigne insisterar på att ”jag själv” är mitt eget ämne. Och nu handlar det ju inte bara om litteratur och måleri och fotografi, utan om att ett par miljarder männi­skor dagligen putsar sina självbilder på Facebook, att snart sagt varje medborgare förväntas kunna visa fram ett självpresenterande och självpromoverande cv. Och i dessa nya medier gäller mer än någonsin det som redan Montaigne upptäckte: att skapa sig själv i ord och bild är också att bli skapad. Mitt skrivna eller visualiserade själv tar kommandot och jag blir – eller riskerar att bli – fånge i min egen berättelse.

Att samspelet mellan livsjaget och det skrivna jaget var komplicerat visste Strindberg. På gamla dar antecknar han i ”Ockulta dagboken”: ”Tänker över mitt liv så här: Är det möjligt att allt rysligt jag upplevat är satt i scen för mig, att jag måtte kunna bli dramatiker och skildra alla själiska tillstånd och alla situationer.” Strindberg insåg, som en gång Montaigne, att han blivit ”satt i scen”, att han skapats när han skulle skapa sig själv.

Ur Steffen Kvernelands ”Munch”. Ur Steffen Kvernelands ”Munch”. Foto: Placebo Press
Strindbergs aktualitet blev jag påmind om för några år sedan i norske Steffen Kvernelands tecknade ”biografi” över Edvard Munch som helt enkelt heter ”Munch” och där Strindberg är en viktig medspelare (se Under strecket 12/12 2013). Boken gjorde stor succé när den kom i Norge och finns numera också på svenska. Den är utformad som ett serie­magasin och porträtterar Munch och Strindberg i en lång rad festliga, bisarra situationer som också är konstnärligt suveräna och ibland rentav ­ömsint gripande. Den bygger förstås på ­befintliga biografier och allt det anekdotiska material som kan plockas fram därur. Och den är dessutom självframställande i en stil som följer både Munch och Strindberg: Kverneland lägger in sekvenser med sig själv där han och kompisen dricker sig fulla och på ­andra sätt går i Munchs fotspår.

Det som är slående i denna tecknade självframställning heter stilisering: Kverneland själv, kompisen, Munch, Strindberg och alla andra sätts i scen, stiliseras, karikeras. Det ­betingas kanske av Kvernelands temperament men också av mediet: den tecknade serien ­avbildar inte i helfigur utan lyfter fram karakteristiska särdrag. Det är lätt att uppfatta ­exempelvis Karl Ove i Knausgårds ”Min kamp” som en fullständigt autentisk bild av Karl Ove själv, snarare än att Knausgård skulle ha satt sig i scen. Likadant i ett foto. Men inte lika lätt att uppfatta Strindbergs selfies eller Cindy Shermans självbilder som autentiska: de betonar ju iscensättningen. Likaså den tecknade seriefiguren, som med nödvändighet består av några få streck och aldrig det som Montaigne en gång tänkte sig: ett komplett porträtt.

”Simons 120 dagar” av Simon Gärdenfors. ”Simons 120 dagar” av Simon Gärdenfors. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Galago
Jag påminns om detta vid läsningen av avhandlingen ”Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige” av Nina Ernst (Apart Förlag). Nu ska det erkännas att jag knappt öppnat ett ­seriemagasin sedan mina tidiga tonår. Men Ernst visade sig vara en utmärkt guide till detta för mig okända fält. Hon bjuder på en omfattande presentation av serieteckningens internationella och svenska historia, hon konstaterar att serieromanen slog igenom på 1980-talet och beredde vägen för det hon döper till ”grafiska självbiografier”, där den tecknade figuren är lika med sin skapare. Fast ändå inte alldeles lika: ”I självbiografiskt serieberättande är berättarjaget separerat från det upplevande jaget”, konstaterar hon. Serietecknaren ”konstruerar sig själv” i sina teckningar. Serietecknaren sätter sig själv i scen.

Den tecknade självframställningen faller in under den allmänna utvecklingen – konstigt vore det annars – vilket också betyder att den expanderar väldeliga från 80-talet till idag. Ändå har den förstås sina egenheter: serieteckningen är ett självständigt medium, ­menar Ernst. Och det som är ”seriespecifikt” i hennes självbiografiska material är exempelvis självironi, kroppsorientering och – lite överraskande – psykisk ohälsa. Jag hade ­gärna sett mer om detta med kropp och ironi: jag tänker på hur Kverneland karikerar sig själv och sina figurer till det groteska. De många exempel som Ernst ger går i samma riktning: teckningen lyfter fram några linjer, några ofta bisarra särdrag, som får bli hela figuren.

Ur ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller. Ur ”Om någon vrålar i skogen” av Malin Biller. Foto: Julia Lindemalm
Nina Ernsts historik mynnar ut i en presentation av tre svenskar: Mats Jonsson, Malin Biller och Simon Gärdenfors. Jonsson har gett ut en rad böcker där han anknyter till den proletärlitterära traditionen, särskilt Ivar Lo-Johansson. Den sista som Ernst tar upp heter ”Mats kamp” (2011) och skildrar småbarnspappans slitsamma liv på Söder i Stockholm – som en karikerad Knausgård. Av Biller tar hon upp ”Om någon vrålar i skogen” (2010) där teckningarna bearbetar ett barndoms­trauma. Av Gärdenfors ”Simons 120 dagar” (2008): ett ”socialt experiment” som Ernst ­liknar vid ett ”reality”-drama.

De tre exemplen visar således den tecknade självbiografins möjligheter: Jonsson ligger närmast den litterära självbiografin som han utnyttjar med politisk slagkraft. Biller ­närmar sig sagan som ges en terapeutisk funktion. Gärdenfors placerar sitt tecknade jag i olika sociala situationer och miljöer: han sätter sig själv i scen. Samtidigt visar förstås alla tre på mediets egenart: i stället för den hel­figur som utlovas av Montaigne, Strindberg, Proust, Knausgård … så får vi några streck: ett ­fragmenterat, karikerat jag. Jonssons Mats demonstrerar frustration och ilska, Billers Malin visar en sårig och utsatt flicka, Gärdenfors gör sin Simon till en festlig krumelur.

Ur ”Mats Kamp” av Mats Jonsson. Ur ”Mats Kamp” av Mats Jonsson. Foto: Emma-Sofia Olsson
Nina Ernst bidrar själv med teckningar och särskilt bokens omslag illustrerar dess innehåll: där står en karikerad Ernst i helfigur framför sina tre huvudpersoner. Mats sitter med Lo-Johanssons ”Analfabeten” i näven: han hämtar proletärlitterär inspiration till nya serier. Malin ser nöjd ut – Biller har med teckningarnas hjälp gjort Malin klar för nytt liv. Och Simon blickar upp mot nya utmaningar. Man anar en tes: den tecknade självbiografin renodlar och karikerar. Och det betyder att den går vidare med den tendens som finns i vilket målat självporträtt eller vilken litterär självbiografi som helst: det tecknade jaget är ett skapat jag, en estetisk konstruktion.

Avhandlingens framsidesbild upprepar en bild som finns i Mats Jonssons ”Mats kamp”, som i sin tur upprepar några klassiska bilder hos Ernie Bushmiller (”Lisa & Sluggo”) och Art Spiegelman (”Maus”). I samtliga fall är tecknaren stor, figurerna små. Kanske vill Ernst och hennes föregångare visa vem det är som bestämmer. Kanske vill man illustrera den insikt som drabbade Montaigne: ”Jag har inte skapat denna bok mer än den har skapat mig.” Framför allt vill Nina Ernst demonstrera att både hon själv och hennes figurer är skapade av sina berättelser och att berättelsen befriar.

Arne Melberg

Professor em i litteraturvetenskap vid Oslo universitet och författare till bland annat ”Självskrivet. Om självframställning i litteraturen” (2008)

När man trekkar (vandrar), på hög höjd i Himalaya, och sover i minusgradiga rum, är det ett vanligt knep att fylla upp sin vattenflaska med varmt vatten på kvällen. Sen lägger man flaskan i sovsäcken strax innan man ska sova. Nästa morgon är det där vattnet drickbart.
Jag skulle ha svårt att dricka vatten någon annan 'sovit med'.

Det här har folk i relationer alltid haft sin partner till

Elektrisk filt under bäddmadrassen som slås på en stund innan sänggång gör det gött att krypa ner i sängen! Sen så slår man av den är man fått upp tempen under täcket. :)

Bättre med vattensäng!

Hemma fanns det varmvattenflaskor i gummi, för att hålla sängen varm. Kan inte minnas att jag nånsin fick för mig att dricka innehållet.

@KJEH: Min tanke är att religioner alltid varit samhällets sätt att bunta ihop och lära ut de lokala ideerna om moral och etik, i uppfostringssyfte. Därför uppfanns både himmel och helvete som självklart inte finns i någon som helst form, efter livet. Men, du måste ju hota med någonting. Folk behöver religion för det är det enda som förklarar "allt". Vetenskap har inte koll på allt än. Gud, säger bara poff och så finns du. Du svinar runt, går till kyrkan och säger förlåt, och så kan du gå ut och röja igen. Skippar du religioner hittar folk bara på något ännu dummare. Blir veganer eller vad som helst. Midfulness? Käka russin riktigt långsamt? Gå i takt efter en Duracell-kanin? Vad som helst som känns tryggt.

Kriminella som startar fängelser... får mig osökt att tänka på "Lugna gatan".

Så gött att Sverige vann hemma efter italienska filmningarna.

@rövarna.
Ja men detta är ett icke-problem. Det var ingalunda religionerna som uppfann moral och etik.

I vanlig förskola och skola kan utan problem hyfs etik och moral och också snart kanske källkritik och religionskritik förmedlas.

Utan förföljelse av religiösa.
Religionsförkunnelse bör vara för vuxna. Och frivilligt.

Grejen med religiösa friskolor är väl oxå att de är sektliknande i formen av att vårdnadshavare ofta är underminerade av läroverket hierarkiskt och därmed inte förmår sig att klaga på undervisningen. Vilket i sin tur leder till undermålig undervisning och utdelning av vakttornet eller liknande religiös blaska i tunnelbanan som dagssyssla.

@KJEH: Ok du kan ha rätt, men någonstans måste folk lära sig moral och etik för att kunna bygga upp ett vettigt samhälle. Om Alexander Ernstberger gick på religiös friskola är jag helt med på att vi måste stoppa idiotin. Annars få vi nog fundera en sväng till.

@rövarna:
Det gäller kanske inte etik och moral, utan att man inte ska berätta sagor till barn och säga att det är sant. I alla fall inte i skolan. Och inte med skattepengar.

@Waffen-luftaren: Diktatorfamiljer i skurkstater har redan den nationella polisen och armén på sin sida, så det är inte riktigt samma sak. Skulle deras polis och armé verkligen vilja 'ta hand' om dem har de väl redan förlorat makten och måste fly landet?

---
Lyssnar på: Panorama Panama Town - Rapture

Du [smaklös idiot]: Uppsala

Jag [musikkännare]: Uupps i did it again-ala

Pop är bokstavligt talat pöbelmusik, skval av lägsta sort och rullstenarna utgör inget undantag. Varenda nylärd snorunge på lågstadiet kan plinka fram vad de gör på en pisskvart.

Endast tack vare sin timing och marknadsföring har de lyckats befästa sin plats bland populasen, inte helt olikt den uppsjö apple-produkter folk i gemen låter sig luras att betala överpris för.

Det är blott fläskbergare likt de nedan som beundras över att undermåliga artister lyckas vara undermåliga livet ut.

En minst lika åldersbedagad herre som presterar tusenfaldigt bättre i samtliga avseenden:

Potentiellt farlig länk

P.S. "Ackord" heter det och när den gamle heroinisten väl tar dem är det med sparsmakad blandning av allsköns stulna blues-riff.

@KJEH: Tycker det låter som en bra ide att låta kriminella starta fängelser. De är de absoluta experterna. Vad gäller etik och moral är det inte de religiösa som bekymrar mig mest, de har ju i alla fall någon form av anständighet.

Hej Kränkt etc. Jag tror vi som hängt med lite på kanten av Kellmans liv under ett par decennier vet det här. Han har humor, omdömme och observationsförmåga, men delar bara med sig av precis det han vill, filtrerat genom en hund. Det är en gåva. Lite som när Keith Richard kliver upp på scenen och fortfarande klarar av att ta accord. Oförklarligt men beundransvärt.
I den här strippen kan man bortse från texten och bara läsa av, vad som sker i de svarta delarna av rutorna. Jag har sett seriekonstnärer med bättre linje, men innehållsmässigt blir det nog inte bättre än så här.

Att låta religiösa starta friskolor är som att låta kriminella starta fängelser.

Kom ihåg var du läste det först (dvs på internet).

Det är ju bara att kolla upp någon gång per år att de följer alla regler och om de brustit i sina åtaganden några gånger kan man ju ge en varning!

R måste ha fel någonstans i sitt resonerande. Med tanke på alla skurkstater 'ledda' av diktatorsfamiljer, som INTE fått besök av 'omvärldens arméer' alltså!
P. S.
Han glömmer oxå nagelsaxstyrkan.

Kära Tänkare! Rocky är en serie med ett visst djup. Om Rocky driver med sin svartsjuka inför vännernas flickvänner, vilket genom åren har skett vid ett flertal tillfällen, så beror det på att han faktiskt känner den känslan - den är sorglig - och behöver driva med den - det är sorgligt. Det är därför jag läser Rocky, för att serien är mer än ytan. Den som läser Rocky för att hen tror att det handlar om en glad skit får gärna göra det. Humor är bra. Svart humor är oftast bättre.

Rocky skrämde iväg den!

"Tunnor vi minns"

Jag har en fråga:

- Vart tog tunnan vägen?

Rocky ba': "Jag har också en tjej -- på landet!" "Nej, fan, det funkar ju inte här."

Glömde nämna att han även blev förbjuden i Sverige, om det nu var någon som trodde på historien.

"CLAIM:
Donald Duck was once banned in Finland because the character doesn’t wear pants.

STATUS:
FALSE."

Potentiellt farlig länk

Ännu ett exempel på att de hjärntvättade massorna tror på vad som helst utan källkritik.

Kalle blev förbjuden i Finland av precis den anledningen, så serier bör nog tas på största allvar.

"Hur har Kalle Anka mage att gå runt utan byxor? Det här är upprörande, jag skickar genast en insändare och säger upp min prenumeration på Disneydags"

– Samma personer som tar Rocky bokstavligt

Förvånas över alla halvhjärnor som inte uppfattar att Rocky DRIVER med stereotypen om en småsint, avundsjuk kompis.

Hur är det ens möjligt att läsa en tecknad serie och ta allt som sägs i den bokstavligt? Gör som jag och tänk lite nästa gång.

Bildbeskärningarna har aldrig varit bättre, kolla in Igges glasögon i ruta två och flammorna som matchar Rockys ilska i ruta tre och hur det hela svalnar av med en rökpuff från Igge i fjärde rutan. Wow.

Lång natts färd mot dag - MEN natten är dagens morsa!

jag blir bara akut lessen när R är svartsjuk på sin siste väns flickvän; de moderna trollen kommer från eng. trolling, inte från John Bauer, bara så att

Jag håller med Rocky där, det är obekvämt när andra ska hålla på att knulla hos en, och sen torkar han av sin kuk på hans handduk och så där, usch...

Griniga gubbjävel